Det optimistiska scenariot är att Ukraina, om än långsamt, är på väg mot inre fred och samarbete både österut och västerut.
Positiva tecken i den riktningen är att Petro Porosjenko, oligark av det mera sympatiska slaget, 25 maj valdes till Ukrainas president, med betryggande majoritet. Sedan början av september råder officiellt vapenvila i öster. Och 26 oktober väljer Ukraina nytt parlament. Porosjenkos anhängare väntas vinna.
Det realistiska scenariot är ett annat: Det blir en krigsvinter.
Ty i Kiev förlikar man sig inte med förlusten av Krim och att Kremls vänner konsoliderar sin makt i öster.
Och konfliktens motor, Vladimir Putins regim, har en annan en annan syn på framtiden än Kiev.
Bresjnevdoktrinen kallades det när Sovjet uppträdde enligt mottot ”en gång kommuniststyrt, alltid kommuniststyrt”.
Putins doktrin lyder: ett område som någon gång styrts från S:t Petersburg/Moskva ska göra det allt framgent. Inte nödvändigtvis likt Krim åter bli en del av Ryssland, men dock ha en mot Kreml pålitligt lojal ledning.
Där är Ukraina inte än. Varför Putin kommer att gå vidare.
För ett par veckor sedan kom uppgifter om att Putin i samtal med president Porosjenko skulle ha sagt att om han ville kunde hans soldater inom två dagar vara i Kiev. Och i Riga, Vilnius, Tallinn, Warszawa och Bukarest.
Det låter lite som en skröna, fjädern som blir en höna. Men med tanke på hur utmanande Putin annars formulerat sig, och med tanke på hur han agerat, finns här ett stort korn sanning.
”Det förefaller ibland som om man i vissa ryska kretsar inte förstår skillnaden mellan respekt och bävan, eller för den delen – rädsla”.
Så beskriver den finländske veterandiplomaten Jaakko Iloniemi problemet med Ryssland i ett tal tidigare i år vid en konferens i Tallinn. Talet återges i en skrift från tankesmedjan Frivärld om hur utvecklingen i Ukraina påverkat Norden.
Ryssland vill så gärna bli respekterat, säger Iloniemi, och nämner Sverige, Schweiz och Estland som exempel på länder som genom olika slags prestationer under skilda förhållanden vunnit omvärldens respekt.
Det finns mycket ”ryskt” andra beundrar. Men, som Iloniemi observerar, ”vissa ryska kretsar” anser att respekt kan vinnas genom att skrämmas. Bland annat med militära övningar.
Edward Lucas, från tidskriften The Economist, har i 30 år bevakat Östeuropa. Han vittnade i somras inför amerikanska senatens utrikesutskott. “Kreml är olyckligt när dess grannar är säkra”. Vi kan inte, hävdar Lucas blunda för faktum att Putins regim behandlar oss som fiende. ”Vi hjälper ingen genom att låtsas något annat.”
Men väst vill så förtvivlat gärna inte ha en fiende i Moskva. Därför får Ukraina inga vapen, bara goda råd och en del pengar. En del EU-länder vill i praktiken inte göra någonting, mot en regim som redan 2009 lät militärövningen Zapad (Väst) avslutas med en simulerad kärnvapenattack på Warszawa.
Javisst, bara en övning. Men att ens tänka tanken!