8 november 2016 är det presidentval i USA. I januari 2017 ersätts Barack Obama av någon annan.
Vem som leder USA är skickelsedigert för hela världen. Men skulle inte analyser och spådomar kunna vänta tills det råder klarhet om vilka personer det blir att förhålla sig till?
Eller vänta åtminstone tills republikanerna i Cleveland och demokraterna i Philadelphia sommaren 2016 på sina partikonvent bestämt sig för vem de vill ha som kandidat?
USA kan tyckas vara så pass långt bort att vi inte skulle behöva befatta oss med Hillary Clintons favoritskapsmaraton på den demokratiska sidan. Eller med bisarrerierna när en hoper republikanska kandidater kämpar om opinionspoäng för att kunna hålla sig kvar i racet.
Men allt det här sker på svensk hemmaplan. När fastighetsmiljardären Donald Trump hånar allt och alla, vill bygga stängsel mot invandrare från Mexiko och tycker Putin gör ett bra jobb i Syrien, och när helgonlike afrikansk-amerikanske hjärnkirurgen Ben Carson, räddare av många liv, säger att Obamas hälsovårdsreform är det värsta som hänt i USA sedan slaveriet – då är det också en svensk angelägenhet.
1981-82 hette Sveriges försvarsminister Torsten Gustafsson (C). När den sovjetiska ubåten U 137 grundstötte i Gåsefjärden sade han att ”Visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma.”
Det blev ett väldigt liv. Och för vissa är detta självklara konstaterande alltjämt kontroversiellt.
För ”hemma” är ju lika med USA. Mycket påverkar Sveriges säkerhet, men inget är så viktigt för oss som en god relation med USA.
De senaste två presidenterna har i Sverige haft ambassadörer som verkligen intresserat sig för vårt land.
Det är ingen självklarhet. Men självklart är att vi måste prioritera USA. Och söka förstå vad som händer där.
Exempelvis att republikanerna inte är chanslösa i nästa presidentval, trots att det precis som 2008 och 2012 rasar en inbördes fejd om vem som har den rätta tron och den rätta praktiken, och när en ”moderat” (ett fulord, liksom liberal) kandidat, även om den vinner i Cleveland, kan framstå som dödligt skadskjuten av sina egna.
En vanlig analys är att det förr var demokraterna som stod för spliten medan republikanerna höll ihop för att vinna och utöva makt. Nu är det omvända roller.
I kongressens representanthus finns en grupp på nära 40 republikaner som nyligen tvingade bort en partibroder från posten som talman. Han ansågs vara alltför villig att samarbeta med president Obama. Nu har man sin senatsledare i sikte, för att han inte skulle vara tillräckligt rabiat Obama-kritiker.
Det här bidrar till att flertalet väljare säger sig ha en negativ bild av partiet. Ändå vinner det röster. I kongressvalet 2014 fortsatte republikanerna att öka antalet företrädare i Washington. Och de styr i över 30 av USA:s 50 delstater.
Att kufarna spelar en stor roll är inget nytt i USA:s presidentval. Det bidrar onekligen till underhållningsvärdet. Men vad gäller det ledarskap som förväntas är USA:s budskap till världen: Stängt på grund av valrörelse/ Var god dröj!