Först kommer maten, sedan kommer moralen, heter det i Brecht/Weills Tolvskillingsoperan från 1928. Där handlar det om villkoren för människor på skuggsidan. Men stater kan uppträda på samma sätt. ”Maten”, det nationella intresset av säkerhet, makt och materiellt välstånd, övertrumfar moraliska värderingar. Man handlar på ett sätt man egentligen anser vara fel.
Den motsättningen erkänns dock bara i länder med demokrati och yttrandefrihet. Auktoritära regimer gör alltid rätt, som de ser saken. Också i utrikespolitiken.
Sverige har haft fred i 200 år. Freden har uppenbart gagnats av att moralen underordnats det nationella intresset. Nu har vi ganska länge ansett oss trygga nog för att kunna sätta moralen i högsätet. Således blir export av vapen ett problem, särskilt till länder i Saudiarabiens kategori.
I USA, Storbritannien och Frankrike kan det bli diskussion om hur klokt det är att sälja vapen till odemokratiska och/eller instabila regimer. Men överlag vinner intresset av pengarna, jobben och det politiska inflytande vapenexport ger.
För stora vapenexportörer som Ryssland och Kina är det här ett ickeproblem.
Tyskland har en vapenexportdebatt liknande den svenska. Landets historia gör att man där är extra känslig för den moraliska aspekten av utrikespolitiken. Att hålla en låg profil har länge varit det tyska sättet att lösa dilemmat mellan att å ena sidan främja landets intresse av säkerhet och materiell förkovran och, å andra sidan, handla moraliskt rätt.
Tyske veterandiplomaten Wolfgang Ischinger påpekar att det inte finns någon perfekt utrikespolitik för en demokrati. Idealet är att förena intresse och moral. Men världen är inte idealisk. Stabila förhållanden går bara att ha med andra demokratier. I väntan på en bättre värld får man söka sig fram i gråtonad terräng, säger han.
Diktaturer har det enklare. De kan agera enligt den uråldriga parollen Gud med oss.
Israel är ett specialfall. Samtidigt som viljan att ha och göra moraliskt rätt finns i generna innebär hotet mot landets överlevnad att säkerhet blir utrikespolitikens överordnade mål. Israel sålde på 80-talet vapen till regimen i Iran, med USA:s goda minne. Med vapenexport har Israel öppnat för bättre relationer med andra länder, exempelvis Kina. Israel har spionerat på sin närmaste bundsförvant USA. Israel bryter mot det som kallas folkrätt. Israel har undvikit utmana Putin om Ukraina och kan till skillnad från EU exportera frukt och grönt till Ryssland. Skulle det vara ett omoraliskt beteende? Kanske. Men lätt att förstå.
USA har sedan begynnelsen känt sig ha ett speciellt uppdrag på jorden, som efterföljansvärt exempel eller som, i västimperialismens anda, aktör för det goda. Numera konkurrerar moraliska världsförbättrare med realister av Henry Kissingers sort. Kissinger, utrikesminister under presidenterna Nixon och Ford och sedan opinionsbildare, har kallats intressepolitiken förkroppsligad. En cynisk maktpelare, säger kritikerna.
Vid 92 års ålder Kissingers framstår den tidigare utrikesministerns sätt att se på global politik snarare som ett värn för fred och därför – människoliv.
Alltså: Moraliskt kan det bli, när intresset är rätt.