Vad ska vi frukta mest? Ryssen, som nu uppträder på samma sätt som för ett kvarts sekel sedan? Kinas uppstigning till världsmakt, en ny variant av Gula faran för hundra år sedan?
Eller är värsta hotet Gröna faran? Alltså sprängkraften i att de flesta av världens 1,3 miljarder muslimer lever under allt annat än idealiska omständigheter, vilket stärker extremism och nu får en del av dem att offra egna och andras liv för drömmen om en islamisk stat.
Det var 1992. Nyss hade Sovjetunionen upplösts. I en analys från den amerikanska tankesmedjan Cato Institute hette det: ”Nu när kalla kriget är slut ska Washington inte leta efter en ny fiende; I stället ska USA se avslappnat på regionala konflikter i insikten om att de sällan utgör ett hot mot Amerikas säkerhet.”
Cato Institutes Leon T Hadar varnade USA:s ledare för att låta sig ryckas med av dem som hävdade att islam var ett lika stort hot som tidigare nazism och kommunism.
1992 förestod ännu de av extremister utförda attentaten mot World Trade Center 1993 i New York, blodbaden vid USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998, och så 11 september.
Sedan har skett en rad attentat världen över i islams namn, fram till och med den storskaliga terror som fått namnet Islamiska staten, IS, med rötterna i den puritanska reformrörelse som för 200 år sedan uppstod på arabiska halvön, besegrades men återkom som element i den nuvarande saudiska staten.
”Islams röda khmerer” kallas IS av den turkiske journalisten och författaren Mustafa Akyol i en kolumn i Istanbul-tidningen Hürriyet. Han syftar på terrorn och röda khmererna bedrev i Kambodja 1975-79 i syfte att skapa det rena, perfekta samhället. Hundratusentals människor dödades.
Den tes Akyol, praktiserande muslim, driver är att de har fel som utifrån säger att islam inte är förenlig med demokrati, likaså de som inifrån hävdar att islam kräver en auktoritär samhällsordning.
Sekulära muslimer, människor för vilka religionen bara är en detalj i tillvaron, är en minoritet. Minst en miljard av världens muslimer är moderata, jämförbara med kyrksamma kristna i väst, enligt Akyol. Men de är inte liberaler. De är förvisso emot terrorism och politiskt våld, men har en restriktiv syn på könsroller och på yttrandefrihet.
Bland de moderata muslimerna finns aktivisterna. En del bedriver socialt arbete och bildar opinion med civilsamhället som arena. Andra går längre. De gör islam till en auktoritär ideologi, med staten som redskap.
Akyol uppskattar att denna islamism omfattas av 20-30 procent av alla muslimer.
Det skulle alltså innebära ett par hundra miljoner!
IS är en för de flesta muslimer vämjelig företeelse. Att bunta ihop IS med dem vore ett historiskt misstag av allvarligaste slag, skriver Akyol.
Och det kan man ju hålla med om. Utan att för den skull bortse från det för främst muslimska länders invånare farliga faktum att IS tycks ha en avsevärd rekryteringsbas.