Få saker torde vara så lätta att enas om som att Islamiska staten är en barbarisk organisation och ett första rangens säkerhetshot. Till och med mellan stater som annars är bittra fiender – Iran och Saudiarabien, till exempel – råder samförstånd på denna punkt.
Men hur ska Isis bekämpas? Och hur ska kampen mot Isis ordnas in bland de övriga konflikter som pågår i Irak och Syrien? Här går bedömningarna isär. Vid mötet som hölls i Paris i veckan under amerikanskt och franskt värdskap förband sig visserligen företrädare för 24 länder att samarbeta med en gemensam, mångfasetterad och långsiktig strategi.
Men när Irak till exempel förordar att vapenembargot mot Iran lyfts så att de irakiska styrkorna med hjälp av iranska vapen ska kunna hämta in något av Isis militära försprång, framgår hur olika man ändå kan uppfatta situationen. Även om det inte råder några tvivel om den amerikanska opinionens syn på Isis – det finns till och med ett allt starkare stöd för att sätta in marktrupper – torde lättnader gentemot Iran vara ytterst svårsålda.
Och när det i mötets slutdokument påpekas att en politisk lösning av den syriska konflikten måste till, lämnas frågan om hur en sådan lösning skulle se ut öppen. För de grupper i Syrien som under flera långa år har stridit mot Assadregimen vore en politisk lösning som lämnar regimen intakt – ett alternativ som ibland förs fram – ett hån.
Kampens komplexitet visar sig dock inte bara i meningsskiljaktigheter. Redan nu menar somliga bedömare att striden mot Isis har förts på ett sätt som riskerar att förvärra säkerhetsläget.
När alla som är emot Isis slåss samtidigt i Irak upphör den irakiska statens våldsmonopol. Framför allt de shiitiska miliser som med stöd från Iran deltar i kampen innebär ett slags ifrågasättande och försvagning av staten.
De shiitiska milisernas medverkan, om än väl så viktig militärt, förstärker dessutom konfliktens sekteristiska karaktär. Det finns rapporter om att miliserna använder delvis samma metoder som IS, exempelvis avrättningar och folkfördrivning.
Som International Crisis Group påpekade i en rapport i mars kan därmed till och med framstegen i kampen mot Isis underminera det som återstår av den hårt ansträngda staten. Och det var just statens brister, svaghet och sårbarhet som skapade miljön där jihadismen en gång uppstod.
Detta antyds också i dokumentet från Paris, där det sägs att alla styrkor som deltar i befrielsen av Anbarprovinsen i Irak måste stå under den irakiske premiärministerns ledning. Hade en sådan kontroll utövats idag, hade inte det tämligen självklara påpekandet behövt göras.
Men ska man ta påpekandet om risken för att staten undermineras i kampen mot Isis på verkligt allvar, krävs egentligen ett perspektivskifte. Då framstår Iraks förlust av nationell självständighet – en förlust som enligt International Crisis Group snabbt har blivit det nya normala – som ett enormt problem.
Då är inte heller kortsiktiga militära segrar över det förhatliga kalifatet det övergripande målet utan det långsiktiga stärkandet av Iraks nationella institutioner. Den grasserande sekterismen förblir en källa till instabilitet även efter att Isis förhoppningsvis har besegrats och terrorresorna från Europa upphört.