I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Artikel 21, står: ”Envar har rätt att taga del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud.” Det är många länder som inte tillåter medborgarna att göra detta.
I USA är problemet snarare att många medborgare inte utnyttjar sin mänskliga rättighet att utse ledarna. Sedan gammalt utövas rösträtten mindre i USA än hos oss. Det behövs något extra för att intressera. År med presidentval lockar flest väljare. Det är sämre i mellanårsval som nu den 4 november. Genomsnittet då på 36 procent av de röstberättigade blev det lägsta sedan 1940-talet.
I Ferguson, en förstad till St. Louis i delstaten Missouri, röstade kring 40 procent. Men det var mindre än i mellanårsvalet 2010. Så det förefaller inte som om det mänskliga och politiska drama som utspelats där sedan augusti nämnvärt stärkt viljan att rösta. I samband med ett bråk, och handgripligheter, sköts 9 augusti den svarte tonåringen Michael Brown ihjäl av den vite polismannen Darren Wilson. Efter förhör med en mängd vittnen meddelades 24 november att det inte fanns grund för att åtala Wilson.
Varken det som faktiskt skedde i Ferguson 9 augusti eller de fredliga protester och våldsamheter som följde, värst natten till 25 november, är unikt. Men händelsekedjan, och debatten om orsakerna och om vad man ska göra för att säkra ett bättre sakernas tillstånd, tycks kunna få större betydelse än tidigare.
En anledning är att USA i år påmint sig vad som hände för 50 år sedan. När en växande svart och liberal medborgarrättsrörelse då mötte våldsamt motstånd från vita makthavare antogs sommaren 1964 ett omfattande lagstiftningspaket. Det förbjöd den lagstadgade rasåtskillnad, segregation, som efter nederlaget i inbördeskriget 1865 vuxit fram i de tidigare slavstaterna.
1870 hade USA förbjudit rasdiskriminering vid val. Men sydstaterna berövade i praktiken de svarta rösträtten med ett batteri av villkor svåra eller omöjliga att uppfylla.
Rösträttslagen från 1965 sopade undan dessa hinder. Afroamerikanerna fick möjlighet att påverka politiken på jämställd fot med övriga landsmän.
Men av olika skäl gör de det inte. I alla fall inte i Ferguson.
Effekten? Jo, i en stad med 67 procent svart befolkning är borgmästaren vit, fem av sex i kommunstyret vita och nästan hela poliskåren vit. Varför?
I kommunalvalet i april i fjol röstade 17 procent av de vita. Av de svarta röstade 6 procent. Följden blev att vita kom att utgöra ett knappt flertal av alla väljare. Om Fergusons afroamerikaner vill ha en förändring kan de utnyttja sin rösträtt när det är dags igen, 7 april 2015. Ferguson kommer att förbli i blickfånget. Platsen har blivit en hållpunkt i USA:s ständiga debatt rasrelationerna. Och här ställs på sin spets utmaningen för varje demokrati – hur ska det gå med fredlig och ordnad förändring om medborgarna skolkar?