Det är inte första gången flyktingförläggningar brinner i Sverige. Situationen i dag har stora likheter med åren i början av 90-talet.
På försommaren 1990 var jag en ung och nyanställd reporter på Correns redaktion i Linköping. Torsdagen den 14 juni var jag och fotografen Bernt-Ola Falck ute på mitt största uppdrag dittills. De första flyktingarna skulle strax komma till den mycket omstridda förläggningen i Kimstad, ett par mil utanför Norrköping.
Flyktingdebatten var het, för att inte säga hatisk, den här sommaren. Ett par veckor tidigare hade delar av förläggningen i Kimstad bränts ned i ett planerat attentat. I det lilla samhället hölls demonstrationer för och emot de asylsökande – i hela landet inträffade tolv allvarliga attentat mot flyktingförläggningar eller andra lokaler med anknytning till flyktingar under ett par veckor.
Klockan halv tolv, en och en halv timme försenad, rullade bussen in. Först av var familjen Basarani, bulgarienturkar som flytt till Sverige ett halvår tidigare. Turhan och Melat med barnen Bayram och Sukrie såg ganska vilsna ut bland alla väskor och journalister.
– Det finns rasism i Sverige. Men den är inte så stor, sade pappa Turhan och måttade ett par centimeter mellan tummen och pekfingret för att visa vad han menade.
25 år senare brinner flyktingförläggningar återigen runt om i landet. De senaste veckorna har en rad befintliga eller planerade boenden eldhärjats, i de flesta fall misstänks bränderna var anlagda. Ännu värre: I Trollhättan kliver en maskerad galning rakt in på en skola och dödar och skadar elever och personal med invandrarbakgrund. På rasistiska hatsajter på nätet hyllas vettvillingen som en hjälte.
Parallellerna mellan situationen i dag och 1990 är många. Då som nu kommer många asylsökande till Sverige – idag främst flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan; då bulgarienturkar och lite senare flyktingar från Balkan. Då som nu är invandringsdebatten hätsk med extremister som inte väjer för att ta till våld (kom ihåg Lasermannen). Och då som nu finns ett uppmärksammat, invandringsfientligt parti i Sveriges riksdag.
Samtidigt är skillnaderna stora. Asylinvandringen i dag är betydligt större och beräknas i år bli ungefär dubbelt så hög som toppåret 1992. Spridningen av hat och desinformation går blixtsnabbt på internet som inte ens fanns 1990. Och Sverigedemokraterna är ett mycket större och mer välorganiserad parti än Ny Demokrati som satt i riksdagen 1991 och 1994. Det är stor skillnad på en välorganiserad folkrörelse och ett pajasparti, vilket Bert och Ians ND till stor del var.
I slutet av 90-talet sökte jag upp familjen Basarani igen och gjorde ett uppföljande reportage. Medan de flesta bulgarienturkar utvisades hade familjen fått stanna i Sverige, troligen för att barnen varit så små. Nu talade de felfri svenska och trivdes bra i skolan. Föräldrarna kände sig trygga i Sverige, men kämpade för att hitta fasta arbeten. Turhan hade jobbat både på fabrik och som torghandlare, men var arbetslös. Melat arbetade på en industri, men hade lite tidigare blivit uppsagd.
Jobb, lite pengar och trygghet – det är vad som krävs för ett bra liv, menade föräldrarna. Och så friheten förstås, den som gjort att de flytt till Sverige.