I över 50 år har den kubanska regimen skyllt brister i försörjningen på ”el bloqueo”, USA:s blockad av landet. USA:s fientlighet har också använts som skäl till att upprätthålla en polisstat.
Men det är inte USA:s fel att oliktänkande förföljs. Det är inte USA:s fel att ekonomin går på knäna.
Nej, skulden ligger hos ett system främst avsett att trygga regimen.
Nu har Kuba enats med USA om att – kanske! – återupprätta de diplomatiska förbindelser som bröts när Fidel Castro efter sin seger 1959 sopat alla vackra förhoppningar från bordet, genom att göra kommunismen till ram för sin egotrippade maktutövning.
USA svarade med ekonomisk blockad, stegvist skärpt, efter ett misslyckat försök 1961, Grisbuktsinvasionen, att störta Castro med våld.
Kuba och USA har periodvis visat prov på viss smidighet i umgänget. Men grundkonflikten är oförändrad. USA vill ha bort regimen, men nu med metoder liknande Europas och de latinamerikanska demokratiernas. Kubas mål torde vara att bli lika accepterat av USA som kommunistdiktaturerna Kina och Vietnam, en gång USA:s fiender, nu snarast dess partners.
Men det finns hinder. Raul Castro, som 2006 axlade brodern Fidels mantel, må vara herre i eget hus. Obama är det inte, nu när hans motståndare, republikanerna, helt dominerar kongressen, där lagar stiftas.
Amerikaner i gemen kan som Obama tycka att det är befängt att driva en politik som inte gett resultat. Bättre då att tänka mänskligt. Årligen besöker 400 000 kubanskamerikaner ön, efter att reserestriktionerna mildrades 2009.
Men mänskligt begripligt är även att många kubanskamerikaner som en gång flydde från Castro och förlorade allt inte vill ge regimen vad de ser som en seger. Kubapolitiken blir därför en av de heta frågorna inför presidentvalet 2016.
Kubas kommunister lär inte ge upp de maktmedel som gjort att de kunnat hålla sig kvar så länge. Här ingår ett mått välfärd - skola och sjukvård - och en stor portion nationalism, men främst en säkerhetsapparat med förmåga att plåga människor ”lagom” – inte så mycket att det blir allmänt uppror eller stör omvärlden, men tillräckligt för att skrämma till acceptans.
Lilla Kuba har i 50 år spelat en mycket större roll i världspolitiken än vad som kan tyckas motiverat. Det finns förklaringar - Fidel Castros person, Kubas roll i kalla kriget, regimens utrikespolitiska aktivism. Nu senast uttryckt i en lovordad insats av medicinsk personal i Västafrikas ebolaepidemi.
Mario Vargas Llosa, född 1936, mottagare av nobelpriset i litteratur 2010 och liberal presidentkandidat i Peru är en känd kritiker av missförhållanden i Latinamerika. På besök i Mexiko kallade han 1990 landet för en perfekt diktatur – med samma parti vid makten i 70 år.
I Mexiko och andra länder i regionen ses i dag maktväxling som naturligt.
Så vill inte Kubas regim ha det. Man vill vara en perfekt diktatur.
Fast Vargas Llosa är nog inte välkommen dit för att säga det klart ut.