En främling i sitt eget land – så beskrevs nyligen Angela Merkel, som i år firar tioårsjubileum som tysk förbundskansler, i den tyska tidskriften Stern.
I omvärlden åtnjuter Merkel större respekt än någonsin; 2015 blev året då hon definitivt trädde fram som hela Europas ledare.
I Tyskland, däremot, är hennes flyktingpolitik höggradigt kontroversiell; hennes ställningstaganden sätter också sammanhållningen inom den kristdemokratiska unionen på prov. Bayerska CSU:s ledare Horst Seehofer framförde för en tid sedan åsikten att Tysklands gräns för flyktingmottagandet går vid 200 000 per år, en femtedel av landets mottagande under förra året. Någon sådan gräns för antal och tidpunkt vill dock Merkel inte gå med på, även om även hon har talat om åtgärder för att reducera antalet asylsökande.
Saken hade kanske väckt mindre uppmärksamhet och kritik om Merkel tidigare hade framträtt som en visionär politiker, som en person med starka övertygelser. Men det gjorde hon inte. Förbundskanslern har snarare förknippats med pragmatism, riskminimering och en politik som inte stack ut åt något håll. ”Merkel och tyskarna hade länge ett stabilt förhållande, lite långtråkigt men stabilt”, som Stern skriver. ”Hon lämnade folk i fred, avpolitiserade i vardagen och demobiliserade i valrörelserna. I gengäld gav hon dem ett gediget regeringshantverk och tjänade fäderneslandet utan skandaler.”
I och med flyktingkrisen har dock allt detta förändrats. Merkels principfasta försvar för asylrätten har varit kontroversiellt bland de egna väljarna och en stor risktagning. Det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland, som en tid såg ut att vara på väg ut i den politiska periferin, har blivit relevant igen och var i opinionsmätningar vid årets slut lika stort som det socialistiska vänsterpartiet. I Merkels egen del av Tyskland, den östra, hade AfD stöd av 16 procent av väljarna.
Ett intressant faktum är att Merkel trots tio år i rampljuset, och trots politikens tilltagande personfixering, är så privat av sig att frågan om varför hon tar denna risk får besvaras med gissningar och spekulationer. Det pekas till exempel på hennes kristna bakgrund – hennes far var pastor – och övertygelse som en förklaring. I flyktingfrågan har denna övertygelse aktiverats på ett sätt som inte har haft någon motsvarighet i de frågor som Merkel tidigare har haft att hantera, lyder teorin.
Och när Merkel har fått frågor om risken för ”islamisering” av Tyskland, har hon inte bagatelliserat religionens betydelse. Tvärtom har hon menat att tyskarna borde fördjupa sig i sin kristna tradition, gå i kyrkan och läsa Bibeln.
Till sist ska man också komma ihåg att även som ifrågasatt och impopulär åtnjuter Merkel ett förtroende som få andra europeiska politiker är i närheten av. Den kristdemokratiska unionen får i aktuella mätningar stöd av närmare 40 procent av väljarna, och i december uppgav drygt hälften att de är tillfreds eller mycket tillfreds med förbundskanslerns arbete. Även om medborgarna inte alltid förstår vad Merkel håller på med, tycks de med andra ord utgå från att hon själv vet det.