Man vet vad man har men inte vad man får. Försiktighetsprincipen fungerar också i politiken, när det gäller de ledare vi som lever i demokratier kan välja mellan och de ledare människor i diktaturer av alla de slag påtvingas.
Better the devil you know than the devil you don’t know. Det är en tydligare pessimistisk, engelsk variant av ordspråket. ”Devil” har en mildare innebörd än svenskans djävul, men klart är att det rör sig om en otrevlig person. Ändå skulle det vara bättre att behålla den än pröva ett inte solklart bättre alternativ
Politiska djävlar, enskilda personer och regimer, är det tyvärr gott om. Och de är på frammarsch. Den amerikanska tankesmedjan Freedom House konstaterade i sin årsrapport för 2015 att demokrati och mänskliga rättigheter varit på global tillbakagång i snart tio år.
Först eliminerar vi så mycket vi kan av fredlig, anständig opposition. Alla som skulle kunna betecknas som liberaler. Sedan, om vi nu alls fäster någon vikt vid vad de tycker, begär vi att bli accepterade av länder som förtjänar beteckningen liberala demokratier. Om inte annat för att vi är djävulen de känner till.
Så resoneras det i Kina, Ryssland och hel- och halvdiktaturer världen över.
Det mest groteska exemplet i dag är väl president Assad i Syrien, vars politik skapat eller i alla fall främjat Islamiska staten. Nu försöker han använda hotet därifrån som ett sätt att vinna ökad acceptans.
Erfarenheten visar att långvarigt maktinnehav ökar risken för missbruk.
När Barack Obama på sitt Afrikabesök nyligen höll tal i Addis Abeba, Afrikanska unionens högkvarter, framhöll han värdet av maktväxling. Ingen borde vara president på livstid, sade han, med syftning på Afrikas höga antal personer av den sorten. Lite skämtsamt i ett allvarligt sammanhang tillade Obama att han själv tyckte sig vara en ganska bra president, och skulle kunna vinna igen om han fick ställa upp 2016.
På plats i Addis Abeba fanns inga av de vid makten långlivade som Obama hade i sikte. Man kan förstå om de hellre lyssnar på Kina, som på kort tid blivit Afrikas vi ekonomiskt viktigaste partner. För i Peking har man inga synpunkter på Afrikas regimer.
I handling visar dessa att de föredrar den ordning som tillämpas i Kina. Fri opinionsbildning och organisering bekämpas. Rättsväsendet används som ett redskap för makthavarna.
Följden, när fredlig kritik av regimen stoppas, är ofta att oppositionen radikaliseras och blir, just det, värre än den djävul man känner till. Precis så som auktoritära maktspelare vill ha det. Ingen nämnd, ingen glömd.