År 480 f.Kr. invaderades Grekland av perserkungen Xerxes. Han sände bud till grekerna om underkastelse. Vid nej skulle det gå illa.
Spartas kung Leonidas tog livet av budbärarna. Sedan blev det hjältedöden vid Thermopyle för honom och hans män.
I filmen ”300” som kom 2007 störtas de persiska ombuden utför klippan. Känslomässigt begripligt, men inte korrekt.
Att sändebud mellan stater, diplomater, är okränkbara ingick när diplomatin utvecklades ungefär samtidigt hos de gamla grekerna, kineserna och indierna.
Fast det kände väl Leonidas och hans spartaner inte till.
Och dagens terrorister bryr sig inte. Tvärtom är diplomaten extra utsatt, som symboliskt viktig måltavla för icke-statliga aktörer.
Sverige har erfarit det här. 1971 mördade kroatiska nationalister Jugoslaviens ambassadör och 1975 dog flera människor när västtyska terrorister sprängde sitt lands ambassad i Stockholm.
Det var inte bättre förr.
Inte heller när Jan Eliasson inledde den karriär som motiverar att han kallas Sveriges främsta diplomat.
73 år fyllda fortsätter han att som biträdande generalsekreterare i FN fylla på sin digra meritlista.
Det finns anledning lyssna på honom, när väst förklarat att det är uteslutet med militära medel mot Rysslands lågnivåkrig i Ukraina, och det därför bara återstår en väg framåt - diplomatins.
- Jag är fortfarande optimist, men jag är en optimist som bekymrar mig ganska mycket… Jag som medlare märker att minska klassiska instrument inte är lika skarpa som förr… känslofaktorn spelar en så stor roll…
Så uttrycker sig Eliasson om världsläget när han intervjuas i Sveriges Radio efter att han hållit tal på Willy Brandt-stiftelsen i Berlin i anslutning till 25-årsdagen av murens fall.
Som företrädare för FN efterlyste Eliasson i Berlin ökat tyskt engagemang i global politik.
Det är också vad den nuvarande tyska regeringen av kristdemokrater och socialdemokrater föresatte sig vid starten för ungefär ett år sedan. Tyskland skulle inte längre bara vara ett land med åsikter om vad andra gjorde, utan också självt ta ansvar.
Men agendan, som redan var välfylld med allt från euroräddning till konvulsionerna i Mellanöstern, har kommit att domineras av Ukraina-krisen.
Ingen har talat så mycket och så ofta med Putin som förbundskansler Angela Merkel. Få har talat om och besökt Ukraina och Moskva lika mycket som utrikesminister Franz-Walter Steinmeier.
Men efter ett besök i Moskva nyligen, hos ryske kollegan Sergej Lavrov och en hel timme även med Vladimir Putin, kunde Steinmeier bara konstatera att det är låst.
En diplomatisk lösning innebär i bästa fall att parter når en kompromiss de kan leva med. Förutsättningen är ett grundläggande förtroende.
Det saknas i dag, när Putin agerar som Xerxes.
Putin har som utgångspunkt att Ukraina, och väst, ska ge upp. Det finns, framför allt i Tyskland, de som tycker att detta är det realistiska scenariot. Men ännu håller väst emot. Liksom Jan Eliasson.
Apropå Ukrainas suveränitet och integritet är han odiplomatiskt klar: den gäller!