Maktdelning är grund för USA:s styrelseskick. Inför valet den fjärde november till kongressen i Washington verkar det snarare handla om fördelning av vanmakt.
Enligt Gallup har förtroendet sedan 2009 sjunkit för både för presidentämbetet, den verkställande makten, och för den lagstiftande makten, kongressen.
En anledning är de inte får något gjort.
Genom att räkna lagar och sidor lagtext har statsvetare kommit fram till att denna kongress, den 113:e i ordningen, är den minst givande på åtskilliga decennier.
Stora frågor väntar på att få ett svar, men inget händer, på grund av presidentens och kongressens oförmåga att samarbeta.
Det kallas gridlock, trafikstockning, och är inget nytt i Washington. Det ska krävas tid och eftertanke för att stifta lagar. Men anledningen ska vara sakfrågan – inte som nu att den ena parten inte vill ha med den andra att göra. Vilket varit fallet sedan Tea Party-rörelsen trädde fram på scenen och nu torpederar varje försök av republikanska partiets ledare i kongressen att kompromissa med demokraterna.
Det läggs Obama till last att han inte lyckats hantera denna verklighet. Han skulle ha varit för ”kall” och inte ha förmått att skapa de så viktiga personliga relationerna.
Men det är också så att polariseringen skärpts. Politikerna gräver ner sig i skyttegravarna, Både ute i landet och i huvudstaden.
I kongressen var det tidigare ganska vanligt att bryta mot partilinjen. En president med rätta handlaget kunde vinna stöd i motståndarlägret. I dag är det bara få som bryter mot partilinjen.
I Obamas första segerval 2008 fick demokraterna flertal i både senat och representanthus. Det öppnade för hans sjukvårdsreform. Men 2010 tog republikanerna över representanthuset och behöll den 2012, när Obama blev omvald.
Tipset är att republikanerna nu tar över även i senaten. Det är illa för Obama och demokraterna. Det positiva skulle vara att den sorts republikaner stärks som inser att det nu, med sikte på presidentvalet 2016, är dags att inte bara vara emot, utan för något.
För Obama inleddes nedräkningen så snart valet 2012 var klart. Han hade fått godkänt, men inte gett nog draghjälp åt partikamraterna i kongressen.
I år har han snarast blivit ett sänke. Svaga demokratiska kandidater har distanserat sig från Obama, vars namn motståndarna klistrar på allt de ogillar.
Obama har sagt att hans person inte står på valsedeln, men att hans politik gör det. Detta är tänkt att mobilisera hans kärnväljare – svarta, kvinnor, unga, välutbildad medelklass. Men de kanske inte röstar alls i den stämning av besvikelse och allmänt missnöje som råder, eller i alla fall sägs råda.
Även anhängare har uttryckt sig kritiskt om Obama och sagt att han inte har något mer att tillföra.
Helt nytt är dock inte heller detta. Reagan, Clinton och Bush kallades föredettingar när de hade två år kvar.
Sedan hände en massa saker – i utrikespolitiken.
Det må vara ”trafikstockning” i Washington, världen väntar inte.