Skottarna blir kvar i Förenade kungadömet. 55,3 procent sade nej till självständighet i förra veckans folkomröstning.
Det finns en hel del att glädjas åt. Britterna demonstrerade att det går att hantera svåra frågor av detta slag på ett sätt andra kan lära av. Jasidans ledare Alex Salmond uppträdde som god förlorare. Ett valdeltagande på 85 procent var gott betyg på demokratins livskraft.
Men det här är inte slutet på historien. För det hade behövts ett resultat som i de skotska nationalisternas modelland Norge 1905. Där blev det 368 208 röster för att upplösa unionen med Sverige, bara 184 emot.
Och nu ska hanteras följderna av allt som sagts och lovats under valrörelsens vapenvila mellan regering och oppositionspartiet Labour.
Det blir nu mera uppenbart att det inte bara finns skotska utan även engelska nationalister. Vi har hört miljoner skottar, säger premiärminister Cameron. Nu ska det lyssnas på miljontals engelsmän också.
I Camerons konservativa parti växer missnöjet med alla förmåner man tycker öses över Skottland för att vinna dess lojalitet. En del ogillar talet om att det behövs en skriven grundlag – så obrittiskt! – och den utlovade omvandlingen av Förenade kungadömet till en union av nationer. Hur blir det då med den centrala ställning parlamentet i London vant sig vid att ha?
Labourpartiet kan inte annat än applådera den decentralisering som aviseras. Det var ju Labour som gav Skottland ökat självstyre. Förre partiledaren och premiärministern George Brown har fått ampla lovord för sin insats på nejsidan och framstår som en garant för att reformerna ska bli av. Men nuvarande partiledaren Ed Miliband har gjort en slät figur.
Det är begripligt att Skottlands folkomröstning väckt intresse jorden runt.
Skottar spelade ju en stor roll i det gamla brittiska världsväldet och landet har en tydlig profil i kraft av sin kultur, exempelvis med whisky och Sean Connery, Agent 007, först i Her Majesty’s och sedan i den skotska nationalismens tjänst.
Många länder har i princip samma problem med som Storbritannien med grupper, nationer och minoriteter av olika slag, som inte trivs inom den ram de tycker skapats utan hänsyn till deras intressen.
För britternas partners i EU är UK:s fortsatta sammanhållning en ödesfråga. Efter den skotska frågan hamnar britternas relation till Bryssel i fokus. Allt som likt resultatet i Skottland får Londonregeringen på gott humör minskar risken för ett brittiskt utträde.
Nu uttrycks förhoppningar om att skottarna och deras grannar, trots sin vana vid ett politiskt system där ”vinnaren tar allt”, ändå ska lyckas kompromissa sig fram till lösningar som fjättrar det nationalismens och splittringens spöke som går genom Europa.