För Europa var 2014 var förutbestämt att bli ett år av historiska minnen från 1900-talet, det ”korta århundradet” som inleddes med första världskrigets utbrott 1914 och varade till murens fall i Berlin 1989.
Hundraårsminnet av kriget stämde till eftertanke, präglad av sorg, över hur beslut den gången satte igång en händelsekedja som ledde till ett lidande värre än allt ont människor åsamkat varandra sedan den kända historiens begynnelse.
Tjugofemårsminnet kunde däremot ge anledning till tro på en bättre framtid. En ordning som byggt på två parters förmåga att tillintetgöra varandra övergick i något annat, man visste inre riktigt vad, men som med god vilja kunde ge rätt åt de frids- och fredsbudskap som utgår från världsreligionerna, och så här års speciellt från kristendomen.
Men tyvärr, i vår del av världen firas julen mot en avsevärt mörkare bakgrund än för ett år sedan.
Om Sverige kan minnas att 200 år har gått sedan vi senast var i krig så har utvecklingen i vårt grannskap snarare påmint om att människorna där för inte särskilt länge sedan befann sig i krig och under ockupation.
I mars annekterade Ryssland Krim och inledde därefter operationer i östra Ukraina, för att året ut praktisera den blandning av krig och fred som kallas ”hybridkrig”, där Kreml ena minuten blånekar till att man ägnar sig åt något militärt för att nästa minut hedra dem som deltagit i operationerna.
Ryssland har under året upprepade gånger och på ett utmanande sätt demonstrerat sin militära förmåga för sina grannar i väster.
2014 flyttade de ryska ledarna sitt land ut ur det gemensamma europeiska hus Michail Gorbatjov talade om i sin krafts dagar på 1980-talet. Ryssland behåller kontrakt på diverse utrymmen, men det har blivit svårare att leva under samma tak, när Vladimir Putin har en annan syn på ordningsreglerna än – nästan – alla andra.
I väst diskuteras i vilken mån man själv bär skulden. Bjöds ryssarna in med armbågen, har inte deras intressen visats tillbörlig hänsyn, frågas det självkritiskt.
Men utvecklingen har varit på gång länge. Nu är Putin hemma igen. Han verkar trivas bäst med Ryssland som något mystiskt annorlunda, inte det Ryssland liberala krafter vill ha.
Det ”korta århundradet”, denna för Europa olyckliga tid, må vara slut, men det är som om inte alla vill dra lärdom av hur det började 1914.
Det talas mycket om hur Kreml med propaganda söker mjuka upp motparten. Samtidigt hålls opinionen hemma i schack genom att kritiker av Kremls politik stämplas som utländska agenter, och värre än så.
De ekonomiska sanktionerna svider, men har hittills inte haft någon annan effekt än att Putin kopplat greppet om makten ännu fastare.
Vad ska väst göra?
Det blir den stora frågan 2015. Svar önskas!