Ständiga ingrepp, som på ytan påstås stärka demokratin, urholkar i själva verket dess grundpelare.
Vilhelm Moberg beskrev träffsäkert situationen redan 1965, då han kallade Sverige för en demokratur, där åsiktsfrihet råder formellt men där bara vissa meningsyttringar släpps fram. Sorgligt nog har utvecklingen gått vidare i fel riktning sedan dess. Yttrandefriheten inskränks alltmer. Myndigheten för press, radio och tv vill ställa godtyckligt formulerade innehållskrav för att medier ska bli godkända att få mediestöd. Lagen om hets mot folkgrupp används godtyckligt för att kväsa obekväma fakta. Berättigad kritik mot rådande förhållanden kallas för ”hat”. SVT och Sveriges Radio blir ständigt påkomna med fulvinklingar, partiskhet och bristande objektivitet. Raden av demokratifientliga förslag och företeelser är lång.
En stor del av den offentliga debatten har idag flyttat till sociala media på internet, och dessa censureras tyvärr friskt av plattformarnas ägare. I Polen har man stärkt yttrandefriheten genom en ny lag som ska stoppa internetjättarnas omfattande och godtyckliga censur. I Sverige träffar regeringen i hemlighet Google, Facebook med flera och tillåter dem att tysta misshagliga åsikter med regeringens goda minne. Ändå framställs Polen som att landet på något sätt skulle vara sämre än Sverige. Självklart ska vi inte ha verkliga hot och hat på nätet, det är inte det debatten handlar om, och dagens lagstiftning är redan långtgående på den punkten. Vad det handlar om är att yttrandefriheten på internet måste stärkas. Den får inte vara godtycklig eller avgöras av kommersiella intressen.
Regeringen har nyligen skickat ut en ”demokratideklaration” som de vill att landets regioner och kommuner undertecknar, som om de vill ge intryck av att alla inte står upp för demokratin. Vi delar ambitionen och ansatsen i deklarationen, men grundpelare som verkligen betyder något, såsom yttrandefrihet och åsiktsfrihet, nämns tyvärr inte alls. Istället talar den högtravande om ”allas lika värde”, ”extremism” och andra diffusa begrepp som inte beskrivs hur de ska tolkas. Ändå förväntas undertecknarna ta avstånd från sådant. Att det som beskrivs som extremt i svensk media är huvudfåran i resten av Europa och världen kanske ses som en obetydlig detalj?
Det är bra att deklarationen tar avstånd från diskriminering, men ingen har tänkt på att Sverige varken har infört FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller Europakonventionen fullt ut i svensk lag vad gäller diskriminering. Specifikt gäller detta diskriminering på politisk grund. Kännedomen om detta är skrämmande låg både hos politiker och hos allmänheten.
Vissa partiers demokratisyn kan illustreras av vad en vänsterpartist yttrade under en debatt på senaste regionfullmäktige. Det gällde en interpellation om huruvida det är rimligt med livslång språktolkning på skattebetalarnas bekostnad. ”Den här frågan kan ni debattera på er kammare istället”, menande vänsterpartisten, fastän poängen med en offentlig debatt är att medborgarna ska få klart för sig vad argumenten är och var skiljelinjerna går mellan de olika partierna.
Men det kanske inte är så konstigt, när självaste statsministern föregår med ”gott exempel” när han talar om hot mot demokratin, trots att det egentligen handlar om att socialdemokratin känner sin makt hotad. Hans uttalande andas förakt mot demokratins sanna innebörd. Demokratin är värd att värna varje dag. Yttrandefriheten måste stärkas, inte stympas. Vi måste tillsammans stå upp för demokratin, på riktigt.