Sanningen är den motsatta. Yngre och medelålders blir alltmer ovilliga att släppa trygga anställningar, för att ta fullt ansvar för sin och familjens försörjning. Starta företag, det ska nån annan göra, tycks man tänka.

Statistiken är bedräglig. Enligt den har Sverige över en miljon aktiva företag. Ökningen beror på olika faktorer, främst på att definitionen av aktivt företag ändrats i två omgångar. Men också på att det blev enklare och billigare att starta aktiebolag, vilket fick många enskilda näringsidkare att starta bolag, samtidigt som de behöll sina firmor. 

Vidare är statistiken över antalet företagare bedräglig, alltså personer som försörjer sig på eget företagande. De officiella siffrorna baseras på Arbetskraftsundersökningen, AKU, från SCB. Det är en av undersökningarna som påverkats av det avslöjade fusket vid insamling av uppgifter. 

Vidare klumpar SCB ihop företagare och medhjälpare. De senare är familjemedlemmar som oavlönat hjälpt till minst en timme i företaget under undersökningsperioden. Det korrekta antalet företagare som har hela sin försörjning av verksamheten är under 200 000. 

Med dessa invändningar, åter till den officiella statistiken. Enligt senaste AKU oktober 2019 finns 534 800 företagare och medhjälpande familjemedlemmar i Sverige. Den helt dominerande gruppen är personer över 55 år, vilka är nära 50 procent av landets företagare. Av dem är över 60 procent 65–74 år. Pensionärernas andel är ännu större, eftersom en icke föraktlig del av landets en miljon aktiva företag drivs av personer 75 år och äldre, men de redovisas inte i statistiken.  

Politikerna och deras tjänstepersoner borde fråga sig hur det kommer sig att unga och medelålders svenskfödda med svenska föräldrar så krampaktigt håller sig fast vid anställningar. 

Min tolkning är att de med rätta finner det lönsammare och framför allt tryggare att vara anställd framför att driva företag.