Kulturminnesklassat för att man funnit att naturen och bebyggelsen på ett ovanligt sätt återger hur landskapet och livet var många sekler före vårt och detta är något man vill bevara och skydda. Vi plockar bär och svamp i skogen och badar i sjöarna. Jag och barnen brukar prata om hur rika vi känner oss, som i en urbaniserad, hårt trafikerad och tätbefolkad värld har tillgång till en sådan plats, mitt i naturen, där det är glest mellan människorna och tystnaden är total.

I marknadsföring för Västerviks kommun påminner man gärna om att vi är i Astrid Lindgrens barndomstrakter. Man vet förstås att hennes berättelser med Ilon Wiklands ikoniska bilder utgör den absoluta sinnebilden av det idylliska Sverige. Det Sverige vi älskar, det natursköna, oförstörda Sverige som det en gång var och som det fortfarande är på många platser. Som vi är så stolta över och så gärna vill visa upp. Kom och se! Det finns, på riktigt!

Tre stora vindkraftsparker i hjärtat av dessa trakter skulle riva stora hål i idyllen, oåterkalleligt radera all Bullerbykänsla och dessutom skapa bedrövelse och skada för alla i inom en milsvid radie. Till gagn för: vem?

Vindkraftsförespråkare talar ofta nedlåtande om NIMBY. Not in my backyard. Alla är för vindkraft, bara inte på din bakgård, va? Men är det konstigt? När det vi älskar mest med Sverige hotar att bli ett minne blott, när vidderna och skogen förvandlas till instängslade områden där inga bär eller blommor kan plockas? När utsikten från ditt hus inte längre är en stilla skogstjärn, utan det enorma fundamentet till en stålkonstruktion hög som Eiffeltornet? När det bullrar och blixtrande ljus pulserar genom dina fönster dag som natt. Alla som vill ha det på sin bakgård räcker upp en hand!

Till Västerviks kommun vill jag säga: Ta möjligheten att stoppa detta medan tid ännu är! Det vore så oklokt och arrogant mot alla dessa människor – era egna väljare – att genomdriva detta i en tid när vindkraften debatteras så hårt, nya forskningsrön om konsekvenser ständigt publiceras och stor uppmärksamhet riktas mot hur otillfredsställande lagstiftningen kring processen är. Bli inte de som slarvigt offrade naturskatterna och lokalbefolkningen för att sedan gå till historien som det dåliga exemplet – det på när allt blev fel.  

Till våra rikspolitiker: Istället för att förlöjliga, förminska eller helt enkelt bara köra över närboende borde ni lyssna, reflektera och arbeta för att göra processen rättssäker och rättvis. Fråga er: Har vi verkligen all kunskap? Finns det mer att lära och förstå till exempel kring buller, stress och den orörda naturens värde?  

Inrätta ett tydligt system för ersättning för förlorade fastighetsvärden. Vilka alternativ finns idag för den som får sitt paradis förstört? Min dystra slutsats är: Inga. Bostadshusets värde är för många den enda förmögenhet man äger. För den som vantrivs med vindkraftverken återstår att sälja huset och flytta. Men om ingen vill köpa det och du inte får ersättning? Då har du inga handlingsalternativ kvar. Om du väcker skadeståndstalan är det samma domstol som tidigare fattat beslutet att placeringen av verket är lämplig och inte medför skada, som ska utdöma skadestånd på grund av att verkets placering alltså medfört skada.

Ge boende del i den ekonomiska vinsten och styr upp minimiavstånd till bostäder! Visa att ni bryr er!