Enligt Pisa-undersökningen och OECD-rapporterna, befinner sig den svenska skolan i djup kris.
Elevernas kunskapsresultat sjunker, lärarna är underbetalda och stressade, fortbildning för lärarna undermålig med mera.
Inför valet 2014 tävlade alla partier om att satsa på skolan. Den S-ledda regeringen, visserligen bakbunden av en alliansbudget, framlade i vårpropositionen skolsatsningar och har kampanjat om detta. Så också S i Västerviks kommun och nämndens ordförande, Gunnar Jansson (S), uttalade att alla elever skulle få det stöd de behöver. Samtidigt tar han beslut om att ytterligare dränera skolan med cirka 30 lärartjänster plus att skolan inom ram får stå för stora utökade hyreskostnader. Anmärkningsvärt men inte förvånande!
Det svenska skolväsendet, som gjort att Sverige blivit ett föredöme för andra nationer, var tills i början av 1990-talet statligt. Länskolnämnden utövade tillsyn och kontroll, fördelade resurser tillsatte rektorer och lärare. Allt var inte frid och fröjd, men det fanns en tydlig styrning.
I början på 90-talet kommunaliserades skolan, men staten släppte inte helt greppet, utan krävde av kommunerna att de genom skolplaner, verksamhetsplaner, uppföljningsansvar skulle redovisa hur man skötte uppdraget.
Så gick några år. Staten släppte allt mer tillsynen av skolan. Det blev i stort sett fritt för kommunerna att sköta den. I kommunen fortsatte man dock med den "gamla" ordningen och kommunfullmäktige var djupt involverad i skolan.
Så tillträdde en ny skolchef. Allt som var vedertaget och hade fungerat bra skrotades. Nu var det fult att redovisa öppet och ärligt för politiker och medborgare. Inte ens Barn- och utbildningsnämndens
ledamöter fick inte veta hur det stod till i skolan. De flesta kompetenta utvecklingsledarna och rektorerna försvann, politikerna i fullmäktige, kommunstyrelsen och nämnden, framförallt de som satt på alla stolarna,
tyckte det var bra. Nu kunde man ägna sig åt något "flashigare" än att satsa på något så oväsentligt som förskola/skola!
Den " Lärande organisationen" infördes. Den blev ett kluster som snurrade runt i sin egen lilla ankdamm och ingen kunde förklara vad det egentligen var. Nu ser vi resultatet: 20 proent av eleverna når inte de nationella målen, 14 procent är ej behöriga till gymnasieskolan.
Samhället kräver allt högre kompetens, där en godkänd gymnasieexamen är en grundförutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. Detta möter den förre och den nuvarande majoriteten, plus andra partier utom vänstern och socialistiska välfärdspartiet, med ytterligare nedskärningar. Kommunpolitiker, som inte håller med om denna "förbättring" blir utskällda. Vart är vi på väg?