"Grit" är ett riktigt bra engelskt ord som Google menar bäst kan översättas till ”gott gry”, även om i alla fall jag upplever den översättningen som lite mesig. Nåväl, tidningen Forbes menar i en artikel att en person med grit utmärks av ett antal karaktärsdrag: modig, prestationsorienterad, uthållig, motståndskraftig, någon som strävar mot ett resultat som är riktigt bra – i stället för fullständigt perfekt. Utmärkta egenskaper, menar nog de flesta av oss. Men är det något vi medvetet strävar efter, som individer och som samhälle? 

Företagare med grit finns det gott om, inte minst här i Småland och Öland. Vi är kända för vår envishet, vårt entreprenörskap och vår orädsla för att våga kavla upp ärmarna och ta i när det behövs. Det är därför inte heller konstigt att Småland är framgångsrikt och exporttätt. 

Men på samhällsnivå är det – tyvärr – en annan historia. Oavsett vilka partier som styr landet så hade vi alla mått bra av lite mer grit, med allt som ligger i begreppet. Mer mod hade jag velat se i politiken kring allt från elförsörjning till regelförenkling och i skattepolitiken, likväl som i allt som rör kompetensförsörjning. Det är frågor som är avgörande för våra företags konkurrenskraft. En politik som både själv är prestationsorienterad, och som kräver att vi medborgare också blir det. Det hade varit väldigt positivt. 

Uthållighet är också en bristvara. Det krävs också mod för att stå upp för de beslut som fattas för att kunna förbättra sådant som behöver bli vassare och smartare. Det gäller bland annat utanförskapet. 1,2 miljoner personer i Sverige är inte självförsörjande. Samtidigt bygger Sveriges ekonomi på en kalkyl där vi ska bidra till vår gemensamma välfärd – skolor, vård, omsorg och inte minst pensionssystemet – under delar av livet. Under andra delar av livet får vi tillbaka från välfärden. För att den kalkylen ska gå ihop räcker det inte med att friska arbetsföra vuxna inte är beroende av ekonomiskt bistånd för sin försörjning – de måste vara med och betala in till välfärdssystemet. 

Till detta kommer förstås att mängder med företag saknar personal och mer än 25 procent misslyckas i sina rekryteringsförsök, av såväl högutbildade som lågutbildade. Det behöver ställas högre krav på att den som kan arbeta och bidra ska också ska göra det, för att ställa krav är att bry sig. Det kommer krävas hårt arbete, och både mod och uthållighet. 

Motståndskraft. Visst går tankarna här direkt till de problem med elförsörjning som blivit en del av vår vardag – samt till beredskap vid krig, pandemier eller andra katastrofer? Och visst behöver denna motståndskraft bli bättre. Många är de företagare jag pratat med som efter de besvärliga pandemiåren sedan drabbades hårt av de skenande elpriserna. Och sen kom lågkonjunkturen på det, som ett av de där fönsterkuverten vi alla helst hade sluppit. 

Det är verkligen inte enkelt att bygga upp sitt företags motståndskraft emot sådana företeelser, så här behövs hjälp från politiken. Ekonomiska stöd och liknande har absolut sin plats i kriser. Men vad staten framför allt måste bli bättre på är att ge bättre förutsättningar för företagen, så att de av egen kraft ska kunna växa och fylla ladorna. Det innebär en översyn av allt från skatter och regler, till skydd av äganderätten – men framför allt en förståelse av företagens vardag och behov. 

För att återknyta till Forbestexten, det vi kräver är att politiken strävar mot ett resultat som är riktigt bra – inte fullständigt perfekt. För det är omöjligt. 

Värderingar och ambitioner som grundar sig i ett sunt, marknadsekonomiskt tänk måste utgöra basen för denna samhällsförändring. Det behövs en större insikt om att privat äganderätt och vinst är både bra och nödvändigt. Att företagandet utgör grunden för hela vårt välstånd och bör behandlas med vederbörlig respekt. Framför allt behövs mer grit.