Men behövs denna ”reform”? Enligt en Novusundersökning, som Språktidningen initierade hösten 2022, ville 39 procent av svenskarna fortsätta att skriva ”de” och ”dem”, medan 26 procent ville gå över till ”dom”. Hela 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform. ”Dom”-förespråkarna har inte ens ungdomen med sig.
Samma elever förväntas dock kunna skilja mellan subjekts- och objektsformerna vad gäller personliga pronomen i tredje person plural i engelska, tyska, franska och spanska. Men ifråga om elevernas eget modersmål är detta en oöverstiglig uppgift! Som svensklärare upplevde jag aldrig att ”de-dem” var något större problem. Det påstås till och med att svensklärarna måste lägga ner mycket tid på detta problem, som om det har gjorts några tidsstudier på denna språkfråga! Tvärtom sköts denna uppgift löpande då läraren rättar uppsatser och i samband med genomgång av grammatikmomentet i svenska.
Inlärningen av främmande språk gynnas om de grammatiska konstruktionerna i dessa liknar dem i det egna modersmålet – se ”de” och ”dem” och deras motsvarigheter i engelska, tyska, franska och spanska. Själv har jag haft stor nytta av att presens konjunktiv var levande i min hälsingedialekt, när jag har skrivit texter på tyska, spanska eller franska. Det betyder att jag har varit uppmärksam på detta språkdrag i dessa språk. Omvänt kan avsaknaden av ett visst språkdrag i modersmålet innebära extra svårigheter vid inlärning av ett främmande språk.
”Dom” är fortfarande inte helt allenarådande i talspråket. ”Di-dem” används i Svenskfinland och i Sydsverige. Själv växte jag upp med ett enhets-”döm”. Dessutom skulle införandet av ett enhets-”dom” fjärma rikssvenskt skriftspråk från danskt och norskt skriftspråk, som båda har separata subjekts- och objektsformer. För övrigt introducerades hen i skriftspråket 2017 utan att det överhuvudtaget uppstått ur naturligt och spontant talspråk.
Det påstås att ”de-dem” fungerar som en ”klassmarkör”. Detta är en idiotförklaring av arbetarklassen. Björn Ranelid har helt rätt i SvD: ”Fler än en miljon svenskar i den gamla folkskolan lärde sig den svenska grammatiken. Är eleverna i dag dummare än vad de var förr?” Mina föräldrar hade bara femårig folkskola och använde ett enhets-”döm” i talspråket, men de kunde ändå skilja mellan ”de” och ”dem” i skriftspråket, eftersom de läste mycket.
Förespråkarna för ett enhets-”dom” menar att det är oundvikligt att ”de-dem” kommer att ersättas. Detta är en vulgärdeterministisk syn, som är helt ovetenskaplig. Det finns inga språkvetare eller lingvister, som kan se in i framtiden. Dessutom underskattas det motstånd denna ”reform” kommer att leda till. Det går faktiskt att hejda språkliga förändringar genom gemensamma insatser; det går att försvara hotade språk och till och med återuppväcka döda språk eller att driva igenom språklagar genom opinionsbildning, som i Sverige 2009.
Hotar bevarandet av denna distinktion svenska språkets överlevnad? Det enda fenomen som hotar svenska språkets ställning i Sverige är engelskans expansion på svenskans bekostnad. Var fanns förespråkarna för ett enhets-”dom”, när Språkförsvaret publicerade sitt öppna brev ”Säkra svenskan som undervisningsspråk!”?