Julen är föremål för många drömmar i vårt land. Äntligen jul, säger somliga och njuter av hur ljusen fladdrar stillsamt mellan julstjärnor, tomtar och röda prydnadssaker under några korta veckor. För andra är detta de krossade drömmarnas tid. De starka bilderna spänner ut oss mellan förväntan och uppfyllelse, mellan hopp och förtvivlan. Goda och dåliga minnen av jular som varit kämpar om platsen.
Det finns många ingångar till julen, och ska också göra det. Julmaten, musiken, tillfället att träffas i familjen – inte alla tycker om allt, men i bästa fall tycker alla om något. För många är det bästa julbudskapet: finn den jul som fungerar för dig! Finn din egen glädje i mångfalden av möjligheter. Våga skala bort det stressigaste och satsa på det viktigaste.
För de yngre julfirarna är det kanske julklapparna som man mest ser fram emot. Julklapparnas ursprung är de tre vise männens gåvor. Så som detta berättas kom de från Östern, vägledda av en stjärna, för att hylla ett nyfött kungabarn som oväntat fötts i den lilla byn Betlehem, inte i ett palats i Jerusalem. De bar på guld, rökelse och myrra – gåvor med djup symbolisk innebörd. Guldet står enligt kyrkofadern Origenes (som levde 185-254) tolkning för rikedom, rökelsen står för gudomlighet och myrran för mänsklighet.
När vi tänker på dessa hyllningsgåvor – och för den delen på våra julklappar – så går kanske tankarna lättare till de två första, rikedom och gudomlighet, än till den tredje: mänsklighet. Gåvorna ska vara om inte gudomliga så ändå så pass rikliga att de leder till en glädje som går bortom vardagens ramar. Men vad är det tredje, ”mänsklighet”, som gåva? Är det något vi kan ge till varandra och till vårt samhälle? Till Gud, som medskapare i en trasig värld? Kan vi ge både vår rikedom, vår gudslikhet, och vår mänsklighet präglad av bräcklighet och sårbarhet?
Gud valde att födas som ett litet barn. Detta krockar för många med en föreställd gudsbild där Gud är stor och stark, den som kan ställa allt tillrätta. Nog hade det varit mest relevant att komma till jorden som en man med makt och en stor armé bakom sig. Men nej, så berättar inte julevangeliet.
Istället kom barnet Jesus, som ett tecken på Guds sårbarhet, helt överlämnad i händerna på vanliga människor. Som kristna bekänner vi Jesus som sann Gud och sann människa. Av detta kan vi ana något om Gud men också om människan och det mänskliga. Till slut inser vi att vi står där med tomma händer – delar av den väv som är skapelsen och samhället, där alla är ömsesidigt beroende.
Sårbarhet och kärlek hör intimt samman. Men att acceptera sin sårbarhet är ofta svårt. Den kan göra så ont. Samtidigt är det ofta i vår sårbarhet som vi möts, lär känna varandra på djupet, delar äkta liv. Att försöka bli kvitt sårbarheten och enbart visa styrka sker ofta på bekostnad av relationen till andra människor.
Alla har vi såväl styrka som svaghet i våra liv. Styrkan är en gåva om den brukas rätt. Men styrka utan sårbarheten kan bli omänsklig. Därför behövs även vår sårbarhet, ja vår svaghet.
Så hur ser livet ut när vi ger vår mänsklighet och vår sårbarhet som gåva till varandra, inte enbart vår rikedom, vår kraft och vår styrka?
Vi inbjuds att ge våra liv som gåvor till varandra – vår mänsklighet, den som vi själva fått av Gud. Den som Gud själv ger i det lilla barnet i krubban. Allt i livet är gåvor, och genom Jesus ser vi detta. Vi behöver någon som visar oss gåvan i livets bräcklighet och bräckligheten i livets gåva.
Så ger vi våra egna liv till varandra, med allt vad de innehåller – styrka, men även svaghet. God jul!