Vi hade haft en större respekt för beslutet att höja skatten om man först hade vänt och vridit på alla stenar innan man nu tog den enkla vägen, att låta invånarna i Kalmar län få betala för dessa partiers underlåtenhet att göra grovjobbet och faktiskt göra det som politiskt ledarskap ska göra, våga prioritera.
Under de senaste åren har vi kunnat följa den alltmer bekymmersamma ekonomiska utvecklingen i regionen. Därför har vi inbjudit dessa partier till samtal, vi har kommit med förslag på bättre ekonomisk styrning och kontroll men alla våra initiativ har viftats bort. Självgodheten hos majoritetspartierna riskerar istället att leda till att bekymren fortsätter och hindrar oss från att tillsammans hitta goda lösningar som på sikt säkrar den välfärd som invånarna i Kalmar län faktiskt har rätt till och betalar för via skattsedeln.
Vi är inte ensamma i vår kritik mot den bristande ekonomiska styrningen. Revisorerna har vid flertalet tillfällen påpekat att budgetprocessen och den ekonomiska uppföljningen måste bli bättre så att politiken får en bättre och fördjupad inblick i hur pengarna används. Även denna kritik viftas bort av S, C och L. När insynen saknas är det lätt att gå vilse.
Vad får vi för våra skattepengar? Det är en högst relevant fråga som varje invånare bör ställa sig. Vi noterar att Region Kalmar läns organisation sväller. Mellan 2015 och 2019 har antalet heltidsanställda ökat med 12,3 procent medan befolkningen i länet endast ökade med knappt 4 procent. Den administrativa personalen blir fler medan det är betydligt svårare att rekrytera medarbetare inom sjukvården som vill stanna kvar hos oss.
I regionen har vi mer än 8 miljarder kronor att förvalta. Hur bör dessa medel bäst komma invånarna i länet till del? Det är den frågan som bör vara vägledande. Ingen kan i alla fall anklaga regionen för att inte ha tillräckligt stor politisk organisation för att kunna hantera denna sortens frågor. I förhållande till antalet invånare i Kalmar län så har vi landets största politiska organisation. Ändå lyckas man inte med konststycket att prioritera. Nu äts istället pensionärernas skattesänkning upp av regionens skattehöjning. Pensionärer, undersköterskor, metallarbetare och butiksanställda får betala priset för politikernas ovilja.
När frågan ställs på stan om man är beredd att betala mer skatt för en god hälso- och sjukvård så nickar den stora allmänheten gillande. Det kan vi förstå. Den stora frågan är dock om de skattemedel man nu tar ut extra från invånarna verkligen går till den direkta hälso- och sjukvården, eller kommer skattehöjningen gå till andra saker?
För oss är det viktigt att i första hand säkra den grundläggande välfärden. Vi tror också att det är detta som invånarna i första hand vill att skattemedlen ska gå till. Att det finns en läkare som känner mig och kan ta hand om mig när jag blir sjuk, att det finns en vårdplats om jag behöver läggas in på sjukhuset. Att jag snabbt kan få hjälp när livet står på spel. När man är som svagast ska samhället vara som starkast!
Ska vi kunna leva upp till det krävs mer än symbolpolitik och vackra ord. Det krävs politiker som lyssnar, tar ansvar och vill arbeta på ett sätt som stärker tilltron till demokratin.