Det följdes av en cirkulärledare skriven av Liberala Nyhetsbyrån som publicerats av ett antal borgerliga dagstidningar runt landet, i flera fall illustrerad med bild på mördarclown.
Om läsarna har förträngt det, var den påhittade skräckclownen 2016 temat för hatkampanjen mot dessa artister och cirkus i vidare mening. Ingen vid sina sunda vätskor skulle komma på tanken att illustrera en ledare om miljardrullningen inom finkulturen med ett monster hämtat från sagornas värld.
Häri ligger problemet. I synnerhet borgerligt sinnade är partiellt bidragsblinda. De ser inte att de fem operahusen får 1,5 miljarder om året i offentliga stöd, de ser inte att regionerna bränner miljarder av skattebetalarnas pengar på symfoniorkestrar, regionteatrar och konsulenter för allt från hemslöjd till dans.
Men så satsar tre regioner på var sin cirkuskonsulent, till en sammanlagd kostnad motsvarande en vd på Kungliga Operan. Då vaknar Skattebetalarnas förening, då vaknar den borgerliga pressen. Kan föraktet för bred folklig kultur uttryckas tydligare?
Själv är jag uppväxt i folkrörelsernas Sverige och anser att föreningslivet är bättre skickat att sköta kulturen. Samtidigt inser jag att vi numera är för lata för ideellt arbete. Har inte tid? Enligt statistik från Post- och telestyrelsen tillbringar svensken i genomsnitt fem timmar per dygn av sin fritid framför en skärm. Därför har det ideella engagemanget ersatts av skattefinansierade insatser.
Cirkus har i det längsta kämpat emot. Den legendariske cirkusdirektören Francois Bronett uttryckte det så här: ”Om publiken inte tycker att föreställningen är värd biljettpriset, då ska vi lägga ned”.
Inställningen har straffat sig. Skattebetalarna har även stått för finkulturens påverkansarbete. Bland annat fick de Skatteverket att dansa efter sin pipa. Den EU-anpassade mervärdesskattelagen 1997 innebar att finkulturens artister inte längre var momsbefriade. I ett ställningstagande vände Skatteverket det till att cirkus- och varietéartister skulle betala moms, medan finkulturens artister undgick skatt. (Skatteverkets ställningstagande 131 44322-17/111).
Cirkusens tradition att finansiera kulturarvet med biljettintäkter har straffat sig.
Cirkuskonsulenterna är en liten men helt avgörande röst för oss in i kulturetablissemanget. Det är kunniga personer som vet vad cirkus handlar om, till en jämförelsevis låg kostnad. Cirkusarna har inte råd att avlöna någon som på dagtid träffar politiker och deltar i arbetsgrupper. Själv tar jag ledigt från jobbet, med löneavdrag, för de allra viktigaste insatserna.
Fram till på 1990-talet var cirkus ett självklart kulturarv. Kulturminister Bengt Göransson träffade utan krumbukter cirkuskonstens företrädare, besökte föreställningar och skrev förord i de svenska cirkusarnas programblad. De två senaste kulturministrarna vill inte träffa oss och landets mäktigaste parti, Sverigedemokraterna, sprider fördomar om kringresande sällskap. Cirkusarna är seriösa familjeföretag som levererar efterfrågad kultur i hela landet utan kostnad för skattebetalarna.
Janne Näsström
Direktör, Akademien för Cirkuskonstens bevarande i Sverige