Regeringen har uttalat sig i hårda ordalag, liksom samtliga partier. De har agerat genom att sända vapen och pengar till Ukrainas krigsmakt och försäkrat att Sverige är berett att ta emot flyktingar, till och med Sverigedemokraterna. Krav på Nato-anslutning har framförts.
Medierna instämmer och lägger all skuld på Putins gäng och avfärdar deras påståenden som de lögner de är, men underskattar ofta ryssarnas känsla av otrygghet.
Den allmänna opinionen samlar in pengar, både till Ukrainas krigsmakt och till flyktingar och andra drabbade. Beredskapen att ta emot flyktingar är stor, även bland kommuner som inte gärna öppnar sig för dem. Inställningen till framför allt Putin, inte främst Ryssland, är starkt negativ. Att ingripa med svenska militära trupper till försvar av Ukraina verkar dock inte aktuellt.
Det är samma inställning som Sverige, med Norge som förebild, intog när regeringen förklarade Sverige som ”icke krigförande” efter Sovjets anfall på Finland 1939. Däremot försåg Sverige Finland med militär material så omfattande att försvarsstaben oroade sig för att inget blev kvar till Sveriges försvar.
I regeringen drev sedan länge utrikesminister Sandler ett ännu aktivare stöd för Finland, men fick ge sig och avgick efter Sovjets invasion. Statsminister P.A. Hansson ville gå försiktigare fram och fick med sig samtliga partier på en sådan linje. En samlingsregering bildades utan kommunisterna.
Diskussionerna i media var svävande och oklara vad gäller svenskt militärt ingripande. Efter hand förespråkades dock frivilliga förband. Stödet för Finland bland svenska folket var kompakt. Det startades omedelbart insamlingar av pengar, kläder med mera. I Västervik tömde min far, Yngve Flink som var finsk vicekonsul, sin portfölj, gick ut på stan och fick den snart fylld med pengar för Finland. (Portföljen finns kvar!). Min mor, Inga, engagerade sig i Rädda barnen för att ta emot finska krigsbarn.
I längden visade sig det svenska agerandet vara klokt. Vi höll oss utanför kriget. Kan det gälla även idag? Kan ”icke krigförande” vara en säkrare politik än Nato-anslutning? Det viktiga är att Sverige inte styrs av upprörda känslor utan är strikt realpolitiskt.
Sverige står idag inför en liknande situation som 1939-40, vilket dock inte automatiskt kan lösa problemen på samma sätt som då, men våra erfarenheter av lösningen 1939-40 bör vara en vägledning. Båda gångerna har Sverige ställt upp med vapenbistånd, till Ukraina dock klart försiktigare. Däremot har vi avstått från att sätta in reguljära förband i båda fallen. Trots att hotet mot Sverige var större 1939 med Sovjet närmare oss än Ryssland i Ukraina, valde vi alltså den försiktigare linjen.
Efter nederlagen i världskrigen mot Sovjet, valde Finland ett vänskapligt förhållande med Sovjet, som tjänat Finlands självständighet väl. Paasikivi-Kekkonen-linjen hanterade Sovjet mycket skickligt. Idag verkar denna politik helt ha övergetts, vilket kan vara ett riskfyllt beslut. Finland ger sig ut i något de nästan inte har någon erfarenhet av, hur man skickligt hanterar den ryska aggressionen.
Det realpolitiska målet, då som nu, måste vara att hålla Sverige utanför ett eventuellt krig.
Det är tveksamt om ett Nato-medlemskap skulle leda till större stabilitet i Norden. Det kan bli det motsatta, vilket Nato-utvidgningen österut hittills visat. Det är allvarligt om Väst fortsätter den klumpiga politiken, som man utsatte Ryssland för under Gorbatjov och Jeltsin. Finskt och svenskt Nato-medlemskap blir en ytterligare provokation för Putin och borgar inte för stabilitet så länge som han sitter kvar. En Nato-anslutning kan visa sig vara ett svårhanterligt misstag.