Inga tvära kast i säkerhetspolitiken. Det har länge varit ett välkänt socialdemokratiskt motto i försvarsdebatten Efter de senaste turerna gällande Sveriges beslut att ställa sig bakom konventionen om förbud mot kärnvapen kan efterlevnaden av denna politik behöva granskas i sömmarna.
Under en rad av år har den rödgröna regeringen fördjupat samarbetet med Nato och USA. Bilateralt försvarssamarbete har förnyats efter Trumps tillträde som president. Sverige har blivit ”guldplätterad” partner till försvarsalliansen och även ingått avtal om värdlandsavtal med Nato. Sistnämnda innebär att vid kris eller krig ska Sverige vara förberett för att ta emot civil eller militär hjälp från Nato-länderna, något som nyligen övades för första gången i försvarsmaktsövningen Aurora 17.
Så långt som till en ansökan om medlemskap i försvarsalliansen har regeringen inte varit beredd att gå. Men bortsett från det finns det nu knappast någon som helst fördjupningsmöjlighet för svenskt vidkommande. Vad göras kan, är redan gjort.
Mot denna bakgrund blir det faktum att Sverige i somras ställt sig bakom den antagna konventionen om förbud mot kärnvapen närmast obegriplig. Den påbjuder nämligen att man som land måste skaffa sig garantier för att kärnvapen aldrig uppehåller sig inom det egna territoriet. Innebörden blir att varje land, vid övning, besök och samverkan, måste fråga om kärnvapenmakternas beväpning. Och eftersom de aldrig vare sig bekräftar eller dementerar sin beväpning kan verksamheten inte genomföras.
Sålunda kan den försvarsmaktsövning som avslutades för bara några veckor sedan, med deltagande av bland andra USA och Frankrike, inte återupprepas om Sverige tillträder konventionen. Och det är naturligtvis därför som inget annat land i Norden, inklusive Finland, stödjer denna. Sak samma gäller för samtliga Nato-länder.
Att ena året baxa igenom ett avtal om värdlandsstöd med Nato i riksdagen och nästa år ställa sig bakom en konvention som omöjliggör sådan verksamhet är ett tydligt exempel på tvära kast i säkerhetspolitiken. Och tråkigt nog till det sämre för svenska folkets säkerhet.
Med Ryssland saknar Sverige idag militärt utbyte och samarbete. Innebörden av att tillträda konventionen blir därför att enbart våra relationer med USA, Storbritannien och Frankrike skadas. Det har Ryssland ingenting emot.
Ryssland, Kina och Nordkorea struntar blankt i konventioner om förbud mot kärnvapen. Dessa regimer, som kanske är allra minst lämpade att inneha massförstörelsevapen, kommer aldrig att avskaffa dem. Därför är det dessvärre nödvändigt att även ett antal demokratiska länder har samma förmåga.
Lyckligtvis har regeringen ännu inte bestämt sig för att föreslå riksdagen att Sverige ska tillträda konventionen om förbud mot kärnvapen. Efter att först ha givit klartecken till svenskt stöd i somras har man nu bestämt sig för att först utreda de säkerhetspolitiska konsekvenserna. En märklig ordning kan tyckas, och heller inget exempel på stabilitet och konsekvens i hanteringen av nationell säkerhet.
Allan Widman (L)
försvarspolitisk talesperson för Liberalerna och Försvarsutskottets ordförande
Sverker Thorén (L)
gruppledare Liberalerna i Tjust, kandidat till riksdagen 2018