Att se alla barn i skolan och ge dem rätt stöd utifrån deras situation, är livsviktigt, menar debattören.
Det här brevet är till er. Jag skriver det eftersom jag tänker mycket på er. Det gör jag för att jag varje dag förhåller mig till de beslut som ni tar. Jag lägger mycket tid på att tänka på dessa beslut, så jag önskar att ni vill lägga några minuter på att läsa mitt brev.
Jag är ensamstående mamma med tre barn. Alla tre barn har särskilda behov. Jag har haft lyckan att bevittna och uppleva vad det gör med ett barn när det får rätt stöd i skolan. Jag har fått bevittna den fantastiska utveckling som han har gjort tack vare det, och jag njuter av det varje dag. Men jag har dessvärre också fått bevittna vad det gör med ett barn som inte får den hjälp det behöver. Det är anledningen till att jag tänker mycket på er, jag vill försöka förstå.
Jag tänker ofta på de besparingar som görs i skolan. Jag tror nämligen inte att det är besparingar. Jag tänker att om ett barn inte får stöd och därmed minskad möjlighet att fullt ut få utvecklas, så påverkas den individen i hela sin person. Jag tänker att det ni hävdar är besparingar får ni ändå betala, det sker bara lite senare. Jag tänker då på alla de barn och ungdomar som får utmattning och inte klarar av skolan, och alla de insatser ni får betala då. Lägg då till det barnen får betala i mänskligt lidande. Nästa tanke blir att jag ofta hör om hårdare tag, men att jag sällan hör om förebyggande insatser för att, redan i låg ålder, hjälpa barnen att lyckas.
Jag tänker ofta på alla ungdomar med psykisk ohälsa som står i kö för att få hjälp av vården. Jag tänker; tänk om de hade fått stöd tidigare i livet och sluppit år av misslyckanden. Tänk om de fått hjälp med att lyckas i skolan och fått utvecklas som människor.
Jag tänker på alla barn med diagnos, där det är tydligt kartlagt var behoven finns, men som ändå inte får den hjälp de behöver. Jag tänker ofta på att samhället sviker dem och jag funderar mycket på vad det gör med dem som människor.
Jag tänker ofta på barnen utan diagnos, men med stödbehov, som inte blir tagna på allvar av just den anledningen att diagnos saknas. Jag tänker även på de barn som klarar skolan bra, men som blir drabbade för att deras klasskamrat inte får den hjälp de behöver. Det drabbar nämligen hela klassen när en individ får bristande stöd.
Jag tänker ofta att jag som förälder är trött. Jag tänker ofta att jag inte kommer att orka. Men då tänker jag på de barn som har föräldrar som saknar förmåga att föra barnens talan, det brukar ge mig kraft att orka lite till. Jag tänker att jag genom att föra mina barns talan även talar för dessa barn. I samma stund tänker jag att mina barn har tur. Det tänker jag eftersom jag, trots att jag ser att personalen går på knäna, vågar stå på mig och arbeta aktivt för att fortsätta föra dialog med personalen i syfte att mina barn ska få rätt insatser.
Jag tänker mycket på personalen inom skolan. Jag ser kompetent och engagerad personal som kämpar för att göra bra saker med det de har. Jag tänker ofta att de ser trötta ut. Jag undrar ofta hur länge de ska orka.
Jag tänker på alla rektorer som ser barnens behov och som ska, enligt skollagen, verka för att ge barnen stöd samtidigt som de ska hålla nere varenda liten kostnad. Jag undrar ibland hur länge de ska orka med den rollen.
Men mest av allt tänker jag på mina barn. Jag tänker att jag, varje dag och varje minut, måste jobba extra hårt för att hjälpa dem för att de ska fortsätta känna att de är just de fantastiska individer de är, trots motgångar i skolan. Och på vad jag som förälder behöver göra för att orka stötta dem i en värld som sviker dem. Jag tänker ofta på hur jag som mamma ska kunna kompensera på de områden där skolan brister. Jag hoppas att jag i framtiden får tänka tillbaka på den här tiden och konstatera att jag är fri från alla dessa tankar.