Skälen är åtskilliga för såväl Finland som Sverige att ansöka om Nato-medlemskap snarast möjligt. Omfattande rysk upprustning, en allvarligt försämrad säkerhetspolitisk situation samt det faktum att Nato inte lämnar några försvarsgarantier till icke-medlemmar är några exempel. Allt tyder på att även Sveriges rödgröna regering inser detta men av partipolitiska skäl väljer att bortse från den slutsatsen. Sverige behöver Nato och att Socialdemokraterna av partiinterna skäl blockerar vägen mot fullt medlemskap är i grunden djupt ovärdigt.
Den så kallade Nato-utredningen tillsattes 2015 för att analysera för- och nackdelarna med nuvarande och framtida samarbeten. Utredaren Krister Bringéus levererade sin slutrapport nyligen och visar i allt väsentligt på hur ihålig Socialdemokraternas säkerhetspolitik är. Bringéus konstaterar att Ryssland agerar aggressivt och oförutsägbart, att Sverige vid en konflikt i Östersjöområdet tidigt skulle bli indraget, och att Sverige idag inte kan försvara sig självt. Han menar också att ett svenskt medlemskap i Nato skulle verka stabiliserande och att nuvarande samarbetsformer inte på något vis kan ses som en ersättning för ett fullt medlemskap.
På detta svarar Margot Wallström och Peter Hultqvist (DN 8/9) att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen ligger fast eftersom den stabiliserar närområdet – en slutsats som fått många att undra om de ens har läst utredningen. Regeringens alternativa trepunktsstrategi är militär alliansfrihet, upprustning och fördjupade internationella samarbeten. De menar att vår militära alliansfrihet klargör att vi har en i grunden defensiv profil. Detsamma gäller dock även Nato. Den mycket omdebatterade artikel fem i Nato-traktaten, om att bistå andra Nato-länder, kan inte utlösas annat än vid angrepp från tredje part, och det är dessutom upp till den enskilde medlemmen att avgöra hjälpens karaktär. Att regeringen vill fortsätta stärka försvaret är ett välkommet besked, men kommer aldrig att kompensera för ett icke-medlemskap i Nato.
Sverige må vara alliansfritt, men vi är inte neutrala. Vilket Sverige inte heller kan anses ha varit under Kalla kriget – vilket det numera råder konsensus om bland säkerhetspolitiska historiker. Socialdemokraternas säkerhetspolitiska doktrin stödjer sig således på en historia som visat sig vara falsk, på ett faktaunderlag som har underkänts i en offentlig utredning och på två ytterkantspartier – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – som i utrikespolitiken alltid valt bort samarbete med västvärldens demokratier. Det är en hållning som inte är värdig ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande.