Harald Hjalmarsson (M), kommunalråd.
Gatan är din och min. Staden och kommunen tillhör oss, vi som vill gå i lugn och ro. Gå på fest, hälsa på våra föräldrar, cykla till barnbarnen, promenera i sommarkvällen och ta något att dricka nere i centrum.
Staden är vår.
Ge tusan i Västervik.
Precis som med allt annat sipprar storstädernas problem ner till oss i mindre städer och kommuner; som om en del yngre människor med attitydproblem och skräniga röster vill vara lika ”tuffa” som sina ”förebilder” i Stockholms norra förorter, Biskopsgården i Göteborg eller Rosengård i Malmö.
Tack och lov har vi inte problem på den nivån i Västervik ännu, men alla vi som bor här är oroliga för vad som händer nere i centrum. Vi hör den hotfulla tonen, vi ser tonåringar sätta skräck i folk, förstöra på restauranger och göra centrum osäkert. De har säkert inget modus operandi, men det verkar som deras syfte är att göra oss alla rädda.
De kommer inte att lyckas.
Jag, och alla vi som är rädda om vår stad, sätter ner foten: Det räcker nu.
Därför vill vi snabbt och när det behövs ha ordningsvakter på plats i centrala Västervik. Klart vi hellre hade sluppit. Men vi kan inte slippa undan vårt ansvar: Västervik är en trygg plats och när tryggheten hotas måste vi göra något.
Därför kommer du ibland möta ordningsvakter i Västerviks centrum. Du möter vakter vars uppgift är att med sin blotta närvaro markera att vi i Västervik fått nog av hoten, slagsmålen, de skräniga hoten och bristen på respekt.
Jag har fått många reaktioner på beslutet om ordningsvakter. De flesta är positiva. Men jag har också noterat vad Marcus Fridlund (S) skriver: ”Folkets frihet offras på altaret man kallar säkerhet”.
Vår frihet offras om vi inte gör något. Vårt ”altare” här är västerviksbornas trygghet, och det är ett ingrepp i allas vår frihet att inte göra något.
Hur vi handskas med dessa hot mot vår trygghet berättar också vilka vi är: människor som bryr sig om varandra och inte accepterar att några få som låter väldigt mycket hotar tryggheten för så många.
Vår känsla för vad som är rätt och fel, vår omtänksamhet och beslutsamhet, berättar historien om Västervik.
Jag tar kommuninvånarnas oro på allvar. Jag vet att det nu finns som västerviksbor oroar sig för att gå ner på stan på kvällarna. De tvekar: Ska vi verkligen gå ut och äta? Ta en promenad?
Vågar vi?
Ja, vi vågar.
Några försöker ta tryggheten ifrån oss. Nagga den i kanten.
De lyckas inte.
Friheten kan aldrig tas för given. Vi är dess förvaltare och låter den inte hotas. Vi offrar inte folks frihet.
Vi sätter ner foten och gör den ännu starkare.