Svar på Jakob Styrenius ledare den 12 januari.
Nej Jakob Styrenius, det är inte skogsbruket som helhet som Naturskyddsföreningen är ute efter. Det är i stället det sätt som skogsbruket bedrivits på i Sverige sedan mitten av 1900-talet med stora kalhyggen, som inte har ersatts med skog utan med monokulturer, övervägande med gran.
Ledarskribenten tycks i sin argumentation inte särskilt insatt i vare sig ekologiska samband, biologisk mångfald eller internationella FN-avtal, vilka Sverige åtagit sig att följa, däribland konventionen om biologisk mångfald, som förbinder oss att skydda 17 procent av varje naturtyp till år 2020. Enligt Naturvårdsverket har vi cirka två procent långsiktigt skyddad natur i södra Sverige, även representativt för Småland och Västerviks kommun – det vill säga en svår uppförsbacke framför oss för att nå målet.
Dagens skogsbruk är enligt Naturvårdsverket inte hållbart för den biologiska mångfalden, tvärtom ökar det istället längden på rödlistan med dess cirka 2 000 skogslevande arter. Även här är källan Naturvårdsverket och upplysningsvis inte något som Naturskyddsföreningen har hittat på, men som vi däremot ställer oss bakom och känner oss skyldiga att upplysa om och jobba för.
I portalparagrafen i Skogsvårdslagen jämställs skogspolitikens två mål, miljömålet och produktionsmålet: ”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”
Dagens skogsbruk domineras av så kallat trakthyggesbruk. Men det finns också andra, hyggesfria, metoder där man jobbar med istället för mot naturen och som visat sig gynnsamma för skogsägarens plånbok och den biologiska mångfalden.
Jakob Styrenius påstående att skogsmark tas ifrån skogsägare utan ekonomiskt stöd är direkt felaktigt. Vi håller helt med om att markägare ska bli ekonomiskt ersatta vid reservatsbildning, idag är ersättningen 125 procent av markvärdet. Att nyckelbiotoper undantas från skogsbruk är varken konstigt eller tillräckligt för att bevara grön infrastruktur. Certifierade ägare får mer betalt för virket i kompensation för att spara just dessa.
Den vandrare som ledaren befarar ska få en vilseledande bild av svenskt skogsbruk behöver alltså inte oroa sig. Det finns mycket goda möjligheter att beskåda svenskt skogsbruks olika faser var du än befinner i landet, så även i Västerviks kommun, eftersom 61 procent av skogsmarken slutavverkats de senaste 60 åren (Skogsstyrelsen), 80 procent är yngre än 100 år (riksskogstaxeringen).
Återigen, Sverige har förbundit sig att bevara natur med höga naturvärden och har långt kvar till målet. Kan man kombinera detta med sociala värden i form av rekreation har man vunnit det dubbla. Det ser alltså ut som om Naturskyddsföreningen har goda argument för att skogsägaren och Skogsstyrelsen ska ta sig en titt på det avverkningsanmälda området.