Politiken har nu kommit igång. Som nummer 39 av 51 fullmatade KS-ärenden fanns avveckling av den så kallade Brovaktarstugan.
De flesta minns att på Slottsholmen fanns ett litet rött hus med snickarglädje. Tyvärr stod det i vägen för det stora bygget.
Jag vill med en gång säga att jag ansåg att det nya Slottsholmen och kringarrangemangen skulle bli mycket bra och så blev det verkligen. Jag tyckte det var helt rätt att flytta bort Brovaktarstugan. Ett förslag var att placera den på Kulbacken där det fanns plats i anslutning till museets övriga verksamhet. Något intresse från museets sida verkade inte finnas trots att man tidigare diskuterat kaffestuga eller kunna ha stugan som samlingsplats för skolklasser. Problemet var nog att det inte följde med någon budget för ändamålet. Eller så såg man inte möjligheterna. Plötsligt lastade man upp huset och det fördes till Lucerna för uppställning.
En utredning gjordes av museet som sammanfattas nedan:
”Byggnaden har i med flytten från Slottsholmen tagits ut sitt sammanhang. Huset och den numera rivna uthuslängan hade före flytten höga kulturhistoriska värden vilka till stor del var knutna till just platsen och dess roll i de verksamheter som bedrivits här från 1700-talet och framåt. Dess största kulturhistoriska värden har därmed gått förlorade (se rekommendationer i länsmuseets kulturmiljöutredning 2010).
Byggnaden i sig självt har också genomgått flera förändringar under 1900-talets andra hälft, med nyare ytskikt både invändigt och utvändigt, där bytet av fönster markant påverkat dess utseende exteriört. Dess planlösning i form av enkelstuga samt timmerstommen är i princip vad som återstår av dess kulturhistoriskvärden som enskild byggnad”.
Det finns ju lite olika skolor kring hur man kan göra med äldre bebyggelse.
Det bästa är ju att behålla äldre hus samt varsamt renovera dessa.
Den andra skolan är att riva och bygga nytt. Redan August Strindberg skrev: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”
I Linköping fanns ett mycket stort antal trähus som stod i vägen. Där insåg man värdet av de kulturella husen och man flyttade till ett område numera känt som Gamla Linköping. Med mängder av besökare.
Vi behöver inte vara lika duktiga men några hus kan med fördel flyttas och bevaras. Brovaktarstugan kunde ha fått återuppstå på Kulbacken – en ypperlig plats för att där berätta dess historia om broar för den viktiga passagen till Gamleby och inte minst inre hamnen.
”Det sitter i väggarna” för att koppla tankarna till ett utmärkt tv-program. Endast Westerwikspartiet ville att man åtminstone skulle göra en utredning av vad kostnaden skulle bli för att återställa huset på Kulbacken. Det blev nej så nu utbjuds huset till vem som kanske ser värdet bättre för ett omhändertagande annars avvecklas stugan som rivningsavfall!
Är det den kulturen vi vill ha i vår kommun?