I en debattartikel i VT skriver representanter för SD att en av orsakerna till behovet är att kommunen inte tillmötesgår SD:s krav på att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska prata god svenska och ska ha godkänd undersköterskeutbildning. Det senare kan jag förstå vad det är, men vad är ”god svenska?”
Jag har nästan dagligen kontakt med den grupp som jag antar att SD tycker inte passar att arbeta inom äldreomsorgen. De första kom till vår kommun för mer än 10 år sedan, medan den största gruppen kom under den så kallade flyktingkrisen 2015. De kallades då för ”ensamkommande flyktingbarn”, de flesta var pojkar från Somalia, Eritrea och framför allt från Afghanistan. Många av de som kom först har hunnit skaffa sig både undersköterskeutbildning och mycket goda kunskaper i svenska. Den stora gruppen kämpar med sina studier på gymnasiet och på Komvux. Deras kunskaper i svenska vill jag betrakta som goda. Många av dem arbetar helger, kvällar och lov inom just äldreomsorgen. Jag har hört många goda vitsord om den här gruppen från arbetskamrater och från de som får del av deras omsorger. Det har till och med påståtts att äldreomsorgen i kommunen skulle lida av svår personalbrist utan de här ungdomarna.
Om de inte behövdes och inte klarade sitt jobb skulle de väl inte bli kontaktade både nu och då av arbetsledare inom äldreomsorgen? I den bästa av världar, den som SD utlovar, har förstås alla godkända undersköterskeutbildningar och talar perfekt svenska. Men tills det blir verklighet får vi nöja oss med de som ännu inte gått klart sin utbildning och som bara talar tillräckligt bra svenska. För vad är alternativet? Så många färdigutbildade svenska ungdomar tycks inte finnas att tillgå.