Egentligen inte på infrastrukturen i sig, utan på att anställa ännu en person som arbetar med infrastrukturfrågan. De menar att Kalmar län har fått för lite pengar till tåg och vägnät, för att ändra på detta vill herrarna att en lobbyist anställs, kostnad tre miljoner kronor.

Att läsa om hur de båda regionråden motiverar satsningen på en lobbyist ger dålig smak i munnen av flera anledningar. För det första; tre miljoner är mycket pengar. Skattepengar ska användas där de gör mest nytta, man kan verkligen ifrågasätta om det är en lobbyist vi behöver i ett läge där det finns allvarliga brister i kärnverksamheten, där vård ransoneras och inte är tillgänglig som den borde.

För det andra; att olika organisationer använder lobbyister för att påverka makthavare är varken ovanligt eller konstigt, det är deras verktyg att försöka påverka. Men det här är något annat. Vi har nu alltså befintliga makthavare som vill anställa en lobbyist för att påverka makthavare(!). Det är bisarrt. 

För gällande infrastrukturplanplan, har Ulf Nilsson (S) och Harald Hjalmarsson (M) varit utsedda av regionen som särskilda förhandlare. Deras uppdrag har varit att åka till Stockholm för att springa i maktens korridorer och påverka. Båda har nog varit aktiva i sina respektive partiers ungdomsförbund, men de kanske var för dåliga? Är det Johansson och Anderssons uppfattning att våra valda politiker inte duger till uppgiften? Och våra 15 regionråd, är de så dåliga och saknar plattformar och kontaktnät för att bedriva detta arbete? 

Ska vi dessutom betala en lobbyist för 3 miljoner utöver alla välavlönade regionråd och förhandlare, för att kompensera deras tillkortakommanden? Herrarnas kompisar, riksdagsledamöterna, kanske inte kan lösa problemet, men de kunde kanske informera om hur det fungerar?

Slutligen, att folkvalda politiker ger sitt stöd åt, och accepterar, att ”många stora beslut tas den informella vägen” är minst sagt hårresande. Ska det ha betydelse om man varit med i samma ungdomsförbund? Ska personliga relationer vara avgörande för vilka beslut som tas politiskt? Att den som kliar bäst eller flest ryggar vinner? Ska Trafikverkets arbete styras av vem som lobbar bäst, snarare än ingenjörskonst och samhällsbyggnadsanalyser för bästa nytta? Det här sättet att tänka och agera är själva grundstenen för korruption, vilket borde oroa alla. Förstår inte Johansson och Andersson det? Eller ännu värre, förstår de, men tycker det är helt okej?