Tillit, förtroende för samhällsfunktioner är centralt för varje nation. Det är grunden för ett samhälles möjligheter att utvecklas, avgörande för tillväxten och dynamiken i ekonomin. Alternativet är stagnation. Detta är mitt budskap när jag träffar potentater från jordens alla hörn i mitt arbete inom OECD och Världsbanken/IMF, tillika de besök jag får ta emot i Riksdagen och Finansutskottet. Många är dessa samtal med företrädare för ekonomier i olika utvecklingsstadier. Bygg från grunden, förlita er på människorna och ge medborgarna förutsättningar, ge dem också frihet så kommer tillväxt och utveckling, är mina argument.
Det kan tyckas självklart för oss eftersom vi har gjort den resan, vi har gått från utbredd fattigdom till ett blomstrande samhälle. Vägen dit har varit genom starka, oberoende och pålitliga institutioner. Men är detta något vi kan fortsätta ta för givet? Vad händer med ett samhälle om förtroendet hamnar på glid? När vi inte längre litar på att polisen finns där i nöden? När skolorna inte längre klarar att förbereda våra barn för framtiden? När vården ransoneras eller tillgängligheten är begränsad? När dynamiken i ekonomin riskerar stagnera, om entreprenörskapet riskerar att inte vara självklart utan endast genom riktade stöd? Vad har vi då kvar? Mina uppmaningar till utvecklingsländerna blir då budskap för oss själva att dra lärdom av, är det därför vår tur att få nästa lektion?
För mig är det befriande om viljan finns att överge plakat- och symbolpolitiken, kalla det gärna en mer vuxen diskussion. Min uppmaning är tydlig, vi måste göra samhällsanalysen, beskriva problemformuleringen och helst föreslå lösningar. Fullt förtroendet för samhällsfunktionerna måste återupprättas på alla nivåer, kommunalt, regionalt och nationellt. Den absoluta kärnan i samhällsservicen måste prioriteras och utföras rätt innan nya uppgifter läggs till. Sannolikt behöver vi också avgränsa och skala bort åtaganden. Befria medborgarna, bejaka social mobilitet, då kommer också människorna att bygga samhället.
En förutsättning är därför att medborgarna känner trygghet, framtidshopp och tillit. Tillit också till sig själva, att möjligheterna till att växa och förändra den egna situationen finns inom räckhåll, att var och en får sina förtjänta livschanser. Samhället, eller politiken bör ha i fokus att stärka de gemensamma institutionerna, men aldrig på den enskildes bekostnad. För kommunpolitiker är det exempelvis skolan som är allra viktigast, för regionpolitiker sjukvården. Tilliten byggs inte genom att övertrumfa varandra med nya uppgifter och åtaganden. Vi måste tillbaka till kärnan, ”less is more”, hellre färre åtaganden med högre värde, än många som görs halvdant och inskränker medborgaren. Kanske framgångsreceptet är lite mer eftertänksamhet, och kanske att vara något mer moderat i ordets rätta bemärkelse.