Jag har ett bra jobb, en utbildning, en fantastisk familj med underbara barn och fina vänner. Men psykisk ohälsa syns inte alltid på utsidan – men jag kan lova dig, den förtär dig på insidan.
Min psykiska ohälsa började i barndomen efter en förlust av förälder. Att som barn försöka hantera sin egen sorg, sin omgivnings sorg utan stöttning går inte. Jag minns hur jag fick frågan från en sjuksköterska som kom och var med vid dödförklaringen om jag ”ville prata med någon”. Men hur skulle jag kunna veta vad jag ville prata om? Jag förstod ju inte ens att min förälder var död. Och vem tusan är någon?
Här ser vi ett tydligt exempel på hur rädslan att prata om döden kan ge svåra konsekvenser för den enskilde. Jag upplever i mitt nuvarande yrke att detta fortfarande är ett svårt samtalsämne för många, i olika professioner. Vi behöver bli bättre på att våga fråga, våga berätta och våga lyssna när någon upplevt ett dödsfall och är i chock och sorg. Det räcker inte att erbjuda den sörjande att ”prata med någon”. Detta ansvar behöver läggas på de professionella att boka in eller på annat sätt säkerställa att stödet kommer finnas där.
Min psykiska ohälsa började som sagt i unga år och detta kom att påverka många av de val jag gjorde senare under min uppväxt, som ledde till ännu fler och svåra trauman. Det var först under gymnasieåren förlusten av en förälder hann i kapp mig och det slutade med att jag var sjukskriven från gymnasiet under så lång tid att jag behövde gå om en klass. Detta gjorde i sin tur att jag inte kände samhörighet med min nya klass och jag trivdes aldrig i skolan. Jag började skolka och mitt mående sjönk ännu mer, men jag visade inte detta utåt utan dolde det genom att uppvisa ett prydligt yttre, starta upp föreningar och så vidare.
Här lärde jag mig hur effektivt det var att dölja känslor genom att sysselsätta sig. Jag hade nog bara turen att jag hamnade på detta spår då jag var farligt nära att trilla in på motsatt håll. Jag började studera, jag ägnade mig åt politik, jag arbetade samtidigt som jag studerade och startade eget företag. Jag gjorde alltså allt för att förtränga mina känslor. Men allt har ett pris, för mig blev priset högt och jag behöver idag mycket hjälp för att bearbeta mina trauman.
Men tänk, om någon hade fångat upp sorgen hos den där unga, sköra och chockade elvaåringen, så kanske livet hade blivit annorlunda.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, vi måste våga tala om döden, om psykisk ohälsa och vi får inte vara rädda att ge andra hjälp.