Förra helgen blev vår dotter sjuk i misstänkt urinvägsinfektion. Ingen allvarlig eller livshotande åkomma alltså, men den som haft urinvägsinfektion vet hur plågsamt det kan vara. När ens barn skriker och har ont är man som förälder såklart väldigt intresserad av att komma i kontakt med vården snabbt. Om du blir sjuk på kvällen eller helgen finns det bara en kontaktväg till vården, det är sjukvårdsupplysningen 1177. Du kan alltså inte ringa själv till en jourläkarmottagning och få en tid, utan det måste gå via 1177. Så jag ringde dit.
”Telefonkö på mer än 15 minuter” sade telefonrösten, men det gick bra att välja att bli uppringd istället. Jag väntade och väntade. Först efter TVÅ timmar och FEMTIO minuter blev jag uppringd! Sedan fick vi en akuttid på jourläkarmottagning fem timmar senare. När vi väl var på plats fick vi utmärkt service, men det var plågsamma timmar för vårt barn den tid vi fick vänta.
Nu inser jag såklart att det måste göras prioriteringar bland sjukdomsfallen och att det var därför vi fick vänta. Och i just vårt fall så var ingen större skada skedd den här gången. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka risker det innebär när väntetiden är nästan tre timmar bara för att få rådgivning?
När man har symptom är det inte riktigt patientsäkert att vänta så lång tid. I många fall behöver man snabb rådgivning. För hur ska man själv kunna veta om bröstsmärtorna kan vara allvarliga eller om den allergiska reaktionen riskerar att bli livshotande? Att ringa 112 känns kanske lite väl dramatiskt. Istället väntar man. Kanske för länge.
När det är svårt att få sjukvårdsrådgivning på telefon kan det innebära konsekvenser. Det är ett välkänt problem att sjukhusens akutmottagningar belastas hårt på grund av att det är många som söker sig dit trots att de inte borde vara där. Men är det så konstigt egentligen, när det kanske upplevs som det enda sättet att få hjälp?
Det går också att spekulera i om SOS-numret 112 får många onödiga samtal vid de tillfällen som 1177 har orimligt långa väntetider, vilket i sin tur kan leda till att det blir svårt att komma fram på telefon även dit.
Vad är det som håller på att hända? Finns det inte tillräcklig bemanning på 1177? Vad är det som orsakar den höga belastningen? Kan det vara så att stängda vårdcentraler och bristande tillgänglighet i primärvården är orsaken till att vi inte uppsöker vård förrän läget verkligen är akut?
Och hur hanteras egentligen våra gemensamma resurser? Vi ser en försämrad tillgänglighet, hotad patientsäkerhet och färre vårdplatser, en uppenbar ransonering av vården. Hur länge ska den rödgröna landstingsmajoriteten få fortsätta nedmonteringen av sjukvården?