Ska regionen på allvar göra anspråk på att bli en av Sveriges bästa arbetsplatser krävs nya förhållningssätt. Tillit, tydligare premiering av erfarenhet och kompetens liksom tillräcklig bemanning är ledorden.
Den nuvarande S-ledda politiska majoriteten i Region Kalmar län vill säkert inget illa, men resultatet av deras trötthet och oförmåga att ta itu med de tilltagande problemen beträffande exempelvis rekrytering är besvärande. Då ytterst lite eller inget alls väntas göras för att vända den nedåtgående trenden under resten av mandatperioden, väntar ett helt smörgåsbord av olika reformer på ett maktskifte – alltså tills någon som orkar, kan och vill tar sig an de växande utmaningar regionen dras med och som den styrande majoriteten tyvärr lämnat för fäfot.
En av de största utmaningarna Region Kalmar län står inför är att rekrytera liksom behålla erfaren och kompetent personal. Lyckas detta kan även trenden med skenande kostnader för inhyrd bemanning vända. De senaste tio åren har dessa kostnader eskalerat från runt 40 miljoner kronor om året till dryga en kvarts miljard kronor årligen. Det är helt orimligt. Samtidigt visar drygt hälften av landets regioner att det går att göra sig mindre beroende av dyr inhyrd bemanning – trots pandemin. Det personalpolitiska målet om att bli en av landets bästa arbetsplatser måste bli något mer än fina ord i ett budgetdokument som dammas av någon gång om året.
För att bli en attraktiv arbetsgivare bör regionen också intensifiera arbetet med tydligare lönespridning. Kunskap, ansvar och erfarenhet måste löna sig bättre än i dag om Region Kalmar län ska uppnå målet att bli en av Sveriges bästa arbetsplatser; att kunna både rekrytera nya men inte minst behålla erfarna och kompetenta medarbetare är en ödesfråga som det senaste decenniet bara tyvärr gått åt fel håll.
Ett sätt att hamna rätt i personalstyrkan är att göra en genomlysning av grundbemanningen. Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta bygga så stor del av verksamheten på inhyrd personal, som täcker upp för den ordinarie personal som slutat. En genomlysning skulle visa på hur många medarbetare som behövs per arbetspass och därefter kan verksamheten anpassas för att fler ska orka stanna. Många av de regioner som lyckats vända hyrberoendetrenden har gjort just detta. Hittills vägrar emellertid den S-ledda majoriteten oförklarligt nog en genomlysning.
Coronapandemin har slitit hårt på många av Region Kalmar läns medarbetare. Tid för återhämtning efter långa arbetspass är oerhört viktigt för att medarbetarna just ska orka, trivas på jobbet och leverera professionellt. Det senaste årets omvälvande hälsoläge har resulterat i trötthet bland dem som särskilt har jobbat inom utsatta yrken. De måste nu garanteras tillbörlig tid för återhämtning och det vore fel om det post-corona-paket som ska tas fram inte innehåller återhämtning i tid.
Sannolikheten att något revolutionerande händer inom Region Kalmar läns personalpolitik under året som kvarstår till valet är liten. Det är självklart beklagligt att orken och viljan tryter hos den styrande vänsterdominerade majoriteten. Samtidigt blir skiljelinjerna så mycket tydligare för medarbetare och medborgare när det kommer till att göra sitt val: antingen behåller vi det som är, eller försöker vi med kraft och vilja att göra det som inte fungerar bra igen. Den växande brist på tillit som finns inom organisationen måste hejdas. Och klyftan mellan de styrande och verksamheten ”på golvet” minska istället för att öka. Det Moderaterna och Kristdemokraterna först kommer ta tag i är just tilliten, lönespridningen och grundbemanningen.
Carl Dahlin (M), vice ordförande
Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Kaj Holst (M)
Personalutskottet, Region Kalmar län