Vi som pedagoger har ett av de viktigaste yrkena i samhället, det är vi som är med och lägger grunden till och för våra framtida medborgare. Vi ska enligt läroplanen (Skolverket, 2018) utgöra starten för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla. Utbildningen ska också utgå från en helhetssyn på barn och barnens behov där omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet (Skolverket, 2018).
Hur väl vi räcker till i detta påverkar barnet men också samhället i stort. Barn som inte i tidig ålder får den hjälp och stöd de behöver riskerar att hamna i en ond spiral som i längden kan bli väldigt kostsam för både individen och samhället.
Vi ser dagligen hur mycket vi kan påverka, hur mycket våra insatser gör skillnad, men vi märker nu att situationen är så ohållbar att hela barngrupper påverkas. Vi identifierar svårigheter hos barn/barngrupper men har inga eller få möjligheter att anpassa och stötta. Det vi står inför nu är att barngrupperna samt antalet barn per pedagog ökar. Detta samtidigt som barn med särskilda behov också gör det.
Kunskapen kring dessa barn har aldrig varit större, vilket går i kontrast med förutsättningarna vi ges att uppfylla det vi enligt lag är skyldiga att göra. Vi inom förskolan har ofta goda kunskaper kring barn med NPF-diagnoser, men vi har samtidigt få möjligheter att omsätta den i praktiken på grund av rådande omständigheter.
Situationen är nu ohållbar och hela barngrupper påverkas negativt. Vi tvingas att prioritera på allas bekostnad istället för att utveckla och stötta. Våra barn – det finaste vi har – får inte rättvisa förutsättningar medan vi pedagoger försöker trolla med knäna.
Under vår senaste APT beskrevs arbetssituationen på följande sätt:
- “Jag känner mig otillräcklig på jobbet, att jag inte hinner göra mitt jobb, jag släcker mest bränder istället för att kunna ligga steget före och kunna arbeta förebyggande".
- “Förtvivlan, oro stress och ångest!“
Om vi som vuxna upplever situationen på följande sätt, hur känner då inte barnen kring sin vardag på förskolan? Varför skulle de uppleva det mindre påfrestande? Många av dem är dessutom i den fler timmar än vi vuxna per dag.
Vi behöver en förståelse och lyhördhet för situationen! Framförallt krävs fler pedagoger! Behovet MÅSTE få styra! Barnens bästa SKA stå i fokus!
Dessutom är det trots allt vi pedagoger som är ansvariga om/när något allvarligt händer, till exempel att ett barn försvinner, skadar sig själv eller någon annan. Detta känns helt orimligt, då det inte är vi ute i verksamheten som styr förutsättningarna. Vi står ansvariga och förväntas i den dagliga kontakten med föräldrarna att hålla god min, samtidigt som vi allt oftare får meddela om mer eller mindre allvarliga incidenter som beror på omständigheter vi inte rår över.
Barnens situation är ohållbar, vår situation är ohållbar!
Detta är vår verklighet som vi delar med oss av i dessa rader och den anser vi rimmar väldigt illa med de lagar och bestämmelser som finns kring barns bästa, speciellt i åtanke att barnkonventionen blev lag i Sverige 1 januari 2020.
Låt ”vår framtid” få de rättigheter de enligt lag ska ha och låt oss anställda få möjligheter att skapa dem!