För några veckor sedan hävdade jag att Västerviks två ledande politiker har misslyckats med att förklara för sina partier och kommunens tjänstemän vad det innebär att driva företag, trots att båda har varit företagare på riktigt.
Vad är det då som de inte kan förklara?
Låt mig ge ett exempel. Vad flertalet inte förstår är hur företagare får sina löner. Normen i Sverige är anställning. Här får man lön enligt avtal, utan direkt koppling till prestationen. Kommer det inte in pengar i tillräckligt mängd så blir man till sist uppsagd, men anställda faller mjukt. Ju högre befattning, desto mjukare blir nedslaget.
Skillnaden är tydlig när det kommer till idéer. Får den anställde gehör för sin idé så avsätts resurser för att förverkliga den.
Principen för anställda är pengarna först, sedan arbete.
Företagare måste först utveckla idén, sedan hitta kunder. Fakturan skickas när varan eller tjänsten är levererad. Förhoppningsvis finns pengarna på företagets konto 30 dagar senare. I min verksamhet är ledtiden mellan två månader och två år.
På samma sätt är det med små butiker. De flesta tror att leverantörerna äger varorna och att handlaren snor åt sig en marginal. Det kallas försäljning på kommission. Ägaren av en liten butik är ofta tvingad att betala i förskott och ligga ute med pengarna tills allt är sålt. Först då uppstår den marginal som ska betala löner, lokal och andra omkostnader.
Principen för småföretagare är arbete först, sedan pengar.
Det som ska försörja företagaren och eventuella anställda fram till att fakturan är betald kallas riskkapital. Det finns inget riskkapital för småföretagare. Det är ett känt faktum sedan länge. Regeringar av alla kulörer har satsat många miljarder kronor för detta ändamål. Det mesta försvinner på vägen för att avlöna tjänstemän och arvodera politiker och konsulter.
För småföretagare finns det bara tre typer av riskkapital. Det är egna besparingar, avstå lön samt en välavlönad man eller hustru som på egen hand klarar av att försörja familjen.
Alternativet är att låna i bank. Bankerna får enligt lag inte riskera insättarnas pengar utan kräver dubbla och tredubbla säkerheter. Det är personlig borgen, företagsinteckning och inteckning i privat egendom.
Dessutom begär bankerna två–tre gånger högre ränta för att finansiera en småföretagare än vad man tar för lån till privata semesterresor. Räntan är ett mått på risken och enligt bankernas bedömning finns inget mer riskfyllt än att driva eget företag.