Jag är inte ekonomiskt utbildad, lagom intresserad utifrån ett överlevnadsperspektiv; inkomst så jag klarar mig.
Utbildat mig väl och belönats för detta genom god inkomst. Allt följer marknadsekonomins tänk om hög efterfrågan och hög belöning.
Som teoretisk grund för överföring av transaktioner mellan personer, företag och ibland även nationer har ekonomisk teori haft och har sin betydelse. Så småningom kom man på att ”ränta” inte var så dumt och därmed kom ”vinst” att få en allt större betydelse. Enorma ekonomiska teorier skapades kring detta och kring ekonomisk expansion där ”vinstmaximering” kom att framstå som det självklara målet.
Ekonomi som vetenskap kan således sägas vara en vetenskap som till stor del skapat sig själv. Pengars rörelser upp och ner och fram och tillbaka är grunden för denna vetenskap. Något annat än en uppåtgående rörelse verkar inom denna vetenskap omöjligt även om ”recessioner” (nedgångar) inträffar. Man konstaterar detta mera som ”shit happens”. Psykologiskt systemmässig narcissism.
Jag hade en gång förmånen att under en kortare universitetskurs ledd av LO-ekonomen Bernt Öhman (senare huvudsekreterare i utredningen om löntagarfonder) fråga denne om det möjligtvis fanns en vetenskaplig teori för dessa recessioner. Han nekade därtill.
Senare introducerad för spelet Monopol som bygger på fundamentalistiska marknadsprinciper och investeringar i fastigheter och att tränga bort andra spelare. Jag tyckte aldrig spelet var trevligt och medspelarnas personligheter kunde då och då förändras betydligt under spelets gång. Skaffade mig en strategi som gick ut på att så snabbt som möjligt bli utmanövrerad. Man lär sig av det också.
De mest intresserade har i stort antal sökt sig till ekonomiutbildning exempelvis vid Handelshögskolan i Stockholm (obs en privat stiftelse jämställd med universitet) där de under trygga akademiska former kan utveckla sin ekonomiska teori, festa några år på studentpubar och därefter mangrant sugas upp av näringslivet. Olika yrken – mäklare av olika funktioner, analytiker med mera.
Och ekonomin har gått upp. Staten har av olika skäl bemödat sig om ett inflationsmål på två procent och när detta inte uppfyllts har man dopat ekonomin för att öka konsumtionen. Dopingsmedlet hette lån och mycket låga räntor, ja till och med minusränta. Detta ledde till glädjerus bland medborgarna och även vi med låga ekonomiska kunskaper förstår att låna och få fritt fram för konsumtion där framtidsdrömmar, bostäder, bilar – ja allt ingår. Även de med goda ekonomiska kunskaper förstår att utnyttja situationen – någon ställer i princip gratis pengar till förfogande och då kan man passa på att öka förmögenheten genom att låna och investera.
Naturligtvis går detta åt helvete; ”everything that goes up must come down”.
Räntorna höjs och höjs och påverkar särskilt kraftigt låg- och medelinkomsttagare. De välbärgade kunde lätt lösa sina lån och kunde därigenom undvika räntekrisen. Inflation och konsumtionsbenägenhet påverkar knappast dem och är kanske en av förklaringarna till att inflationen är svår att få ner?
De förklaringar som välutbildade ekonomer kommer med tyder på en enorm kunskapsbrist. I stort kommer man med förklaringar till misslyckade prognoser och analyser i klass med ”att stjärnorna stod fel”. Regeringsföreträdare med samma fina utbildning ställer sig lika frågande men hänvisar till ultraliberala principer, det vill säga avvakta och hoppas, ja kanske be om att det hela ska lösa sig. Och under tiden betalar de sämst ställda för detta.
Epidemiologiska studier (Wilkinson & Pickett ”Den inre ojämlikheten”, Karneval förlag, 2018) visar att stor ekonomiska ojämlikhet har enorma konsekvenser på bland annat kriminalitet, sjuklighet, barnadödlighet, kortare livslängd med mera – oavsett vilket samhällssystem man lever i.
Den naturliga följdfrågan är förstås om vetenskaplig vilja finns att studera dessa förhållanden och se hur man kan undvika den för hela samhället ödesmättade situationen. Det verkar ytterligt ändamålsenligt att komma bort från ”klipparekonomin” och försöka åstadkomma en vettig bruksekonomi som omfattar alla och motverkar den stora ekonomiska ojämlikheten.
Finns dessutom en politisk vilja till förändring?
Så ekonomer och politiker – vill ni och vågar ni?