När jag gick i pension för drygt fem år sedan, beslutade jag mig för att flytta till min mammas uppväxtstad och min storebrors födelsestad: Västervik.
Som tidigare Stockholms- och Waxholmsbo, ville jag naturligtvis bo kustnära, men jag var också lockad av det rika kultur- och musikliv som gett Västervik epitetet ”Visstaden”. Mycket av detta lever tack och lov alltjämt kvar – i år kunde Vis-festivalen exempelvis fira sitt 50-årsjubileum.
När det gäller tillvaratagandet av alla de frivilliga och ideella krafter som verkar för bevarandet av kultur- och kulturmiljöer är det tyvärr mycket sämre.
Redan efter ett par år sedan jag bosatte mig i Västervik, kom ett beslut om att upplösa kulturnämnden, sedan drog man in föreningsstödet till bland annat pensionärsorganisationerna. Man höjde hyrorna för evenemang i publika lokaler och så vidare.
När den populära ”allsången i stadsparken” äger rum, måste numera en ”kollekt-urna” ställas fram eftersom de kommunala bidragen kraftigt reducerats.
Det senaste exemplet på den kulturfientliga politiken som numera tycks råda inom kommunen, är det ohemula kravet på arrendeavgiften för Båtsmansstugorna. Något som nu fått en drygt 40-årig verksamhet att tvingas upphöra.
I stället för att visa sin uppskattning över den kulturgärning som blivit ett signum för Västervik, och som samlar såväl ortsbor, stamkunder och inte minst turister som besöker denna kulturminnesklassade miljö, vill man uppenbarligen sälja ut vår fina ”visstad” till högstbjudande.