I en ledare i Västerviks-Tidningen 16/8 hävdar Daniel Åkerman att miljöorganisationers rätt överklaga miljöbeslut sätter ”en grundläggande princip inom rättssamhället ur spel”. Det är en ytterst bekymmersam ståndpunkt.
Miljöorganisationer har de senaste åren tagit flera allvarliga miljöfall till domstol och stått upp mot myndigheter och bolag som har agerat hänsynslöst mot miljön och de som bor i närheten. Den möjligheten behövs, eftersom maktförhållandena ofta är skeva. Det är inte varje enskild villaägare eller hyresgäst som kan, eller vågar, sätta sig upp mot kommunpolitiker eller arbetsgivare i sin närhet. När det gäller till exempel kalhyggen i naturskog får privatpersoner sällan överklaga överhuvudtaget.
Vad gäller Cementaaffären handlar det till och med om våra grundlagar. Trots avslag i såväl Mark- och miljööverdomstolen som Högsta domstolen, gav ett regeringsbeslut Cementa fortsatt möjlighet till kalkstensbrytning i Slite på Gotland. Beslutet strider mot en av Sveriges fyra grundlagar, Regeringsformen. Fallet tas nu till rättsprövning, vilket inte hade varit möjligt utan miljöorganisationernas talerätt, som M, KD, SD och C nu vill inskränka.
Åkerman vidhåller emellertid att talerätten behövs, men menar att det är de små miljöföreningarna som är problematiska. Åkerman anser att de är för små för att representera allmänheten. Vi menar att en förening med hundra medlemmar mycket väl kan representera exempelvis berörda invånare på en liten ort.
Vi känner igen argumenten i debatten mot miljöförsvarare från länder med bristande demokrati och rättssystem. Där miljöorganisationer begränsas från att verka, drabbas i förlängningen både människor och miljön. Att svenska politiker nu angriper talerätten är därför mycket oroväckande. Miljöorganisationer ser till att det inte skapas A- och B-lag i samhället, där bara vissa förväntas följa de demokratiskt beslutade skyddslagarna. Utan starka miljölagar kan vi varken klara klimatkrisen eller rädda den biologiska mångfalden.