För oss kristdemokrater har det alltid varit självklart att uppmärksamma föreningslivets, det civila samhällets, betydelse. Nu får vi stöd från den stora statliga utredningen om god och nära vård, som nyligen presenterade betänkandet Rätt stöd till psykisk hälsa.

Där står det: ”Vi vill påminna om föreningslivets roll historiskt när det gäller positiva effekter på det psykiska välbefinnandet ur många aspekter.”

Och föreningslivets positiva effekter är inte enbart historia. Utredningen poängterar civilsamhällets stora betydelse även idag. ”Inte minst när det gäller insatser för barn och unga har föreningslivet traditionellt en stark roll, men i alla åldersgrupper kan civilsamhället skapa mening, utbilda och stärka människor. För de äldre som drabbas av ensamhet erbjuder civilsamhället nya möten och ny mening. För människor mitt i livet erbjuds en plats för reflektion i en kris eller en plats för att hämta energi i en stressig vardag med hårda krav från arbetsliv och stort ansvar i familjen”, skriver utredaren.

Vi kristdemokrater tror dock att samarbetet mellan det offentliga och det ideella Sverige, mellan sjukvård och föreningsliv, kan stärkas för att dessa effekter ska bli än tydligare.

Särskilt vill vi satsa på äldre. I riksdagen har Kristdemokraterna lagt ett stort antal förslag för att minska den ofrivilliga ensamhet som inte minst drabbar äldre. Bland annat vill vi att kommunerna bjuder in alla som har fyllt 80 år till äldresamtal, för att tidigt upptäcka sociala behov och tipsa om de nätverk och aktiviteter, exempelvis lärandeaktiviteter och deltagande i kulturella evenemang, som kommunen och civilsamhället kan erbjuda.

I Region Kalmar län har Kristdemokraterna tillsammans med Moderaterna också föreslagit social aktivitet på recept som ett komplement till möjligheten att ordinera fysisk aktivitet. Människan är en gemenskapsvarelse. Att bryta ensamheten ger högre livskvalitet och kan skjuta upp behovet av andra mer omfattande omvårdnadsinsatser.

Utredningen pekar på mycket som inte fungerar tillfredsställande idag. Det förekommer att äldre i vissa fall enbart behandlas med hjälp av läkemedel vid symtom på psykisk ohälsa, trots att de kan ha behov av andra insatser. Ännu vanligare är dock enligt utredningen att äldre med psykisk ohälsa inte tar kontakt med hälso- och sjukvården, och därmed inte får någon behandling alls.

Strävan efter att äldre ska bo kvar hemma så länge som möjligt kan också skapa ensamhet. Äldre med hemtjänst har i mindre utsträckning tillgång till aktiviteter anpassade för dem på samma sätt än vad som kan erbjudas i ett särskilt boende. ”Att stödja dessa individers deltagande i föreningsaktiviteter kan vara ett viktigt sätt att bidra till en meningsfull tillvaro, stärka den psykiska hälsan och minska ensamhetsproblematik”, skriver utredaren.

Självklart måste sjukvården, med regionen som huvudman, göra sitt. Tillgängligheten måste förbättras, kompetensen höjas, kontinuiteten säkras och arbetssätten utvecklas. Men vi får inte glömma bort den stora potential som finns i samhällets gemenskaper – i föreningar, nätverk och församlingar. Det är i dessa gemenskaper som en stor del av det psykiska välbefinnandet skapas.