Digitaliseringskommissionen har i dagarna lämnat ett förslag till regeringen, förslaget innebär att kvinnor som studerar IT på högskolenivå ska kunna få sina studiemedel avskrivna efter erlagd examen, detta för att ”öka könsbalansen”. Förslaget ska gälla de IT-utbildningar där det råder en kraftig underrepresentation av kvinnor (under 15 procent) och ska göra det ekonomiskt attraktivt för kvinnor att söka sig till dessa utbildningar.
Med tanke på att könskvoteringssystemet för ansökning till högskolan avskaffades för bara några år sedan, är förslaget om avskrivna studiemedel för kvinnor minst sagt märkligt. I det här fallet skulle det innebära en solklar positiv särbehandling av ett kön, medan det andra könet diskrimineras, någonting som faktiskt är olagligt enligt diskrimineringslagen. Eller övertrumfas den principen när det är kvinnor som gynnas?
Frågan som infinner sig är om detta med att ”öka könsbalansen” endast gäller när det råder underrepresentation av kvinnor, borde inte, i logikens namn, avskrivningar av skulder i så fall gälla även vid underrepresentation av män och dessutom omfatta fler utbildningar? Och vad skulle alla dessa avskrivningar kosta?
De flesta av oss anser nog att ”könsobalanser” på högskolans IT-program inte är vårt viktigaste samhällsproblem att lösa. Det vore mer förståeligt om det dök upp förslag om avskrivna studiemedel i syfte att utbilda en yrkesgrupp som det råder stor brist på, eller för att täcka upp för ett kommande behov, men det bör i så fall vara incitamentsdrivande för båda könen så att ingen missgynnas på grund av opåverkbara faktorer.
Eller så kunde det kanske vara en god idé att använda avskrivna studiemedel som incitament för att till exempel läkare eller lärare ska vilja ta anställning utanför städerna; på landsbygden eller i orter där det är svårt att rekrytera? Man kan tänka sig ett system där en lärare efter ett antal års tjänstgöring på en landsbygdsskola får sin studieskuld avskriven. Det finns liknande system i andra länder.
Ett sådant upplägg kan även skapa incitament för läkaren att vilja börja arbeta på en vårdcentral där det är annars är nästintill omöjligt att rekrytera. Det skulle kunna innebära minskade kostnader för dyra hyrläkare och dessutom skapa förutsättningar för nära vård med läkarkontinuitet även på småorter. Och för de skolor som hotas av nedläggning eftersom ”det är svårt att rekrytera behöriga lärare”, kanske detta vore lösningen?
Att skapa incitament genom avskrivna studiemedel kan vara en intressant tanke, men låt i så fall hellre skattepengarna skapa lösningar på riktiga problem och med en påtaglig samhällsnytta, hellre än att bidra till större snedvridningar och ökad könsdiskriminering.