Så läser vi i VT 1/12 att luciafirandets varande eller icke varande fått en ny variant, i Ankarsrum. En rädd rektor har tagit beslutet att förflytta firandet av det katolska helgonet från kyrkan till skolans aula. Så långt inget uppseendeväckande, man kan väl förlägga firandet av denna kristna symbol nästan i vilken lokal som helst.
Men det som får ögonbrynen att hoppa upp i pannan är rektorns motivering; vi har elever som har problem med det kyrkliga rummet. En högst föreståelig inställning om man nu inte är kristen, som jag absolut kan förstå och sympatisera med. Vad dock rektorn i fråga tydligen inte reflekterat över är att firandet av lucia fortfarande är starkt genomsyrat av kristendomen, och det alldeles oavsett i vilken lokal man väljer att förlägga luciatåget, till exempel är ju psalmerna som sjungs i samband med lucia i allra högsta grad kristna.
Den beröringsskräck inför religion i allmänhet och kristendom i synnerhet som skolan verkar lida av skördar nya lagrar, och i sin iver att städa bort alla religiösa inslag skjuter rektorn i Ankarsrum rejält över målet. Essensen av ritualen, firandet av ett kristet helgon, är fortfarande kvar, och dessutom nu tillsammans med en rad uppretade föräldrar. Knappast sinnebilden av den ”Stilla natt” som ju lucian brukar sjunga om.