Ovanstående uppmaning fanns i Västerviks-Tidningens ledare den 7 oktober.
Jag har absolut inget emot att detta sker. Men jag har några synpunkter på vad skribenten anser om vad som sker i riksdagens arbete vad gäller hanteringen av motioner.
”Ofta är motionstiden mest ett sätt för riksdagsledamöter att få synas i media” är en slutledning som skribenten anför.
Om det är så måste vara upp till den enskilde ledamoten och även media som publicerar motionen.
Min åsikt som tidigare riksdagsledamot är att motionsskrivandet är en viktig del av riksdagsledamöters möjlighet att påverka riksdagen och regeringen i politiska beslut.
Om man som nyvald ledamot tror att det räcker med att skriva en motion för att få en förändring till stånd så riskerar man att bli mycket besviken. Det händer att man kan lyckas med det men i de flesta fallen så blir en motion avslagen. Skälet till det är oftast att den rådande majoriteten inte delar motionärens uppfattning.
Men vill man lyckas så måste man sätta in en motion i ett sammanhang. Det gör att motionen i sig är ett sätt att driva en fråga. Detta måste kompletteras med andra aktiviteter i och utanför riksdagen för att få gehör.
Det innebär att ett avslag på en motion inte är slutet på vad man vill åstadkomma utan kan vara en början och ett sätt att få gehör samt information som kan användas till att driva frågan vidare.
Avslutningsvis vill jag av erfarenhet säga att det är med stor belåtenhet man kan konstatera hur ett förslag (i en motion) som blir avslaget i riksdagen kan återfinnas ett eller några år senare i regeringars budgetförslag. Men då gäller det att driva frågan.