Min motion om länsbyte kritiseras i en ledare i VT den 30 juli. Temat är inte helt obekant, det mesta Hjalmarsson gör är fel, dyrt och utan nytta. Folkomröstningen påstås också vara odemokratisk? Utan nytta? Ja, ledarsidan tror sig ju redan veta utfallet. Dyrt? Merkostnaden för en extra fråga vid ordinarie val är skattad till cirka 200 000 kronor av valnämnden.
Flera faror påstås hota vid ett länsbyte. Företag och medborgare skulle drabbas av osäkerhet och ett sämre vardagsliv. Kostnaderna blir höga och vårt historiska arv av värdefull kulturell identitet och tillhörighet förskingras. Det är fel på alla punkter.
De påstått osäkra företagen röstade på Tillväxtdagen i juni i år med siffrorna 68 mot 29 för en folkomröstning. Redan idag är medborgarnas privatekonomiska band till Östergötland starka. Västerviks arbetspendling med Linköping är större än med Kalmar. Vi är inte vilsna i Linköping, vår naturliga destination för inköp av sällanköpsvaror, tänk Ikea. Strömmar går även åt andra hållet. Östgötar är en av bygdens allra största grupper av fritidsboende. Länsbytet lär därför inte kännas som en smärtsam växling från ett välbekant Kalmar, till ett obekant Östergötland.
Utredningen 2013 ansåg att den direkta effekten på kommunens ekonomi av ett länsbyte, allt annat lika, var försumbar, möjligen svagt positiv. Vad som däremot garanterat hotar Västerviks framtida ekonomi är vår ökade demografiska försörjningsbörda. Aktuell prognos för 2032 är ungefär samma totalbefolkning, men med 800 färre i arbetsför ålder och 850 fler pensionärer. Inför detta anbefaller ledaren passivitet. Istället måste vi ju på precis alla upptänkliga sätt försöka vända befolkningstrenden – bli fler! En större arbetsmarknad är vad som krävs och potentialen är störst norrut. Bättre infrastruktur i form av snabba förbindelser till Linköping är därför det absolut nödvändiga.
En Östersjöbana är inget jag ”slängt ur” mig. I perspektiv av samhällsplanering är den en självklarhet. Därför finns mark för banan sedan decennier reserverad i kustkommunernas översiktsplaner, i vårt fall med övergång av Verkebäcksviken. Med risk att överlämna material till en lavin av ledare om mina fel och brister, ska jag göra den 30-sidiga presentationen av projektet tillgänglig för VT.
Nog vore det väl tragiskt om världen var sådan att vi människor, i vår kamp för det absolut nödvändiga, samtidigt skulle tvingas släppa blicken på det ideala. När jag visar på det för Västervik ideala, en Östersjöbana, stämplas det istället som ansvarslöst!
Slutligen: visst är vårt historiska arv värdefullt, men ledaren tänker fel. Det är de betydligt äldre landskapen som främst bär den kulturella identiteten genom seklerna. Inte länen. Det visas av att vi talar om oss själva i landskapstermer, som smålänning, östgöte och så vidare. Det är landskapen som besjungs i sånger och skildras i litteraturen, turist- och friluftsguider är oftast indelade efter landskap med mera.
Vår tillhörighet till det identitetsbärande landskapet förändras inte av ett länsbyte, vilket kanske inte varit tydligt. Västervik ligger i Tjust, en bygd som historiskt och definitionsmässigt alltid ingått i landskapet Småland – ”de små länderna”. Vi förblir smålänningar även i Östergötlands län, och med en betydligt bättre position för Västerviks framtida utveckling!