Residenset i Kalmar har en Prideflagga.
Orosmolnen hopar sig på demokratins och öppenhetens himmel. Flera olika organisationer och tankesmedjor försöker förstå hur världen förändras. De har alla kommit fram till samma sak: de framsteg som gjordes under slutet av 1900-talet har under de senaste tio åren gått förlorade. Denna utveckling är mycket tragisk för vår tid.
En viktig indikator på demokrati, öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter är hur ett samhälle förhåller sig till dess minoriteter. Inom ramen för en negativ demokratiutveckling berörs ofta minoriteters rättigheter tidigt och mycket påtagligt. Exemplen på detta är många och kan dessvärre hämtas från nästan alla världsdelar.
Och knappast något är ju så kränkande för en enskild individ än att tvingas förneka sin egen identitet, att fråntas friheten att vara sig själv.
I Sverige står sedan många år grundlagen som garant för skyddet av hbtqi-personers rätt till existens och likabehandling. Trots detta är den heterosexuella normen fortfarande stark människor emellan. Ofta möter vi personer som berättar hur de i sociala sammanhang möts av fördomar och får frågor kring sin könsöverskridande identitet som pockar på förklaringar. Ofta inte illasinnat, men som för den som utsätts upplevs som jobbigt och markerande.
Nu står åter PRIDE-firandet för dörren här i Kalmar län. Parader anordnas både i Oskarshamn och Kalmar. Det blir som vanligt festligt och färgglatt. Min förhoppning som landshövding är att, när musiken tystnat och vi alla sedan återvänder till vardagen, bär med oss en ännu lite större medvetenhet om minoriteters utsatthet. De må vara etniska, religiösa eller gälla alla människors rätt till sin egen sexuella läggning.
Allan Widman
landshövding