Den kloka fastighetsägaren drar då den logiska slutsatsen att det är något som inte är som det ska vara med husets grund. Hen tänker då att det är där saneringsarbetet måste börja där om han ska kunna rädda sitt hus. Att börja lappa och laga på nionde våningen och gå neråt skulle bara påskynda förfallet.
Okej, vad är då tanken med dessa rader från mig förutom att det blir en stor och dyr renovering för fastighetsägaren? Jo, jag ser en parallell med skolan.
När brottsligheten bland ungdomar kryper ner i åldrarna, 15-åringar i nian, högstadiets sista klass och de utnyttjas och hamnar i klorna på de mer ”erfarna” brottslingarna, vad gör samhället då, kortsiktigt? Jo, de sliter sitt hår och letar efter nya sätt att stävja den starkt accelererande brottsligheten i nutid. De lappar och lagar. Något måste ju naturligtvis göras. Men, de tar inte hänsyn till den grundläggande orsaken som den kloka fastighetsägaren gjorde.
Var ligger då det grundläggande problemet då? Jo, naturligtvis i förskolan, den första kontakten med en miljö och en personal som ska uppmuntra och stödja barnet i deras livslånga lärande. En trygghet i vardagen för dem. En plats där alla barn ska bli sedda och hörda som den unika varelse som varje barn är. Platsen där de ska få en framtidstro, där de ska känna stolthet och känna sig som viktiga individer. De bör och ska tillbringa sin förskoletid i en omgivning som uppmuntrar och inspirerar till trygghet, tillit och ett livslångt lärande.
Men vad händer då i denna konstiga värld? Jo, kommunerna måste spara. Vilka får då ofta del av denna besparingsnit? Jo, förskolan, barngrupperna blir större, personalen minskas, pappersarbetet ökar (alla åtgärder måste ju utvärderas). Så, kontentan av detta blir ju att grunden försämras i lärandebygget och att barnets trygghet naggas i kanten eftersom åtgärderna sätts in för att reparera sprickorna på nionde våningen (med andra ord i nian där det akuta sker).
Det är sällan som det gamla ordspråket ”som man sår får man skörda” passar så bra in.