I vår del av världen har, i och med Rysslands invasion av Ukraina, den militära retoriken hårdnat. De som föreslår eldupphör och fredssamtal misstänkliggörs för att gå angriparens ärende. Visserligen häcklas inte längre fredsrörelsen för att vara Putinkramare eftersom stora delar av världen, inklusive FN:s generalsekreterare och påven, manar till besinning, men den hårdnackade militarismen består.
Att Ukraina måste få hjälp med att försvara sig mot angriparen Ryssland är västvärlden enig om. Den senaste teknologin används från båda sidor, fjärrstyrda bestyckade drönare är ett nytt inslag liksom att USA godkänt export av klustervapen som sedan 2008 är förbjudna enligt en FN-konvention. Och den hårfina gränsen mellan försvar och angrepp aktualiseras när mål långt in i Ryssland angrips.
Ukraina har blivit det senaste exemplet på hur långt det militärindustriella komplexet har utvecklats. Krigsindustrin har all time high och rusar på börserna. Köp och sälj mellan länderna. I Sverige har Saab sedan krigsutbrottet genererat stora vinster till aktieägarna. Diplomati och förhandling står sig slätt mot krigsindustrins starka ekonomiska intressen; tveksamt om man ens vill att kriget ska upphöra.
Men den farligaste följeslagaren till kriget, och som vi bara sett början av, är de enorma utsläpp av koldioxid, andra växthusgaser och miljöskadliga ämnen som oavbrutet sker. På kort sikt förstörs människors möjligheter att bo och försörja sig, på längre sikt bidrar utsläppen till den globala uppvärmningen med krympande marginaler för hur mycket atmosfären tål. Kriget är en enorm klimatfälla!
Fredsrörelsen måste alltså vidga sitt arbete som förespråkar betydelsen av diplomati och samtal, till att också omfatta faran med de starka ekonomiska intressena som är knutna till alla krig och håller dem igång samt dess långsiktiga och oåterkalleliga inverkan på klimatet. På så sätt står allas våra livsbetingelser på spel, nu och i framtiden.