Under andra världskriget kunde vår regering behålla sin neutralitet fastän tidvis omgiven av tysk dominans i väster, öster och i syd. Under efterkrigstiden kunde Sverige kallas att medla i konflikter, som till exempel i kriget mellan Irak och Iran. Med Palmekommissionen lärde vi oss att gemensam säkerhet är en förutsättning för fred.

Idag har vi åter ett krig i Europa. Så var också kriget i Ukraina en fråga på Folk och Försvars konferens i Sälen. Där deklarerade Jens Stoltenberg, generalsekreterare för Nato, att ”Vapen är vägen till fred!” Vår egen regering meddelade via vår statsminister Ulf Kristersson att Sverige nu är beredda att leverera Archer artillerisystem till kriget. De är tydligen eniga om att Ukraina kan vinna kriget, köra ut de ryska trupperna, tvinga Ryssland till en villkorslös fred– bara de får tillräckligt med vapen.

Men krig har sin egen logik. En alternativ utveckling är att Ryssland mobiliserar med mer trupper, mer vapen och i sista hand tar till kärnvapen, inför det som de uppfattar som ett hot mot överlevnad. Det är en utveckling mot ett fullskaligt krig som vi inte ens vågar tänka på. Den kan leda till en snabb eskalering av kärnvapen med massdöd av civila och total förstörelse av hela städer både i östra och i västra Europa. 

En troligare utveckling är ett långvarigt krig, där fronter flyttas kontinuerligt, tusentals soldater och även civila dödas, den materiella förstörelsen pågår och de globala konsekvenserna med energibrist, inflation och matbrist eskalerar. 

Vad vill vi vanliga, vettiga och fredsälskande människor? Kan vi begära att vår regering återgår till en egen röst om det pågående kriget, en röst som talar för medling, förhandling om eldupphör och ett fredsavtal som bygger på gemensam säkerhet?